Klockan var fyra på lördag eftermiddag. Kommissarie Bengt Larsson var på väg hem från jobbet.
Han cyklade på en liten stig som ledde till Röliden 27b där han bodde med sin fru Anna.
Det regnade ute och det började bli mörkt för det var slutet av november. Han kom fram till sitt hus och ställde cykeln vid staketet, han kollade mot huset och såg att lampan i hans sovrum var tänd. Han tyckte det var konstigt för hans fru skulle inte komma hem innan klockan sex. Han tänkte att han hade kanske hade glömt släcka den. Han började gå mot dörren och låste upp.
I samma ögonblick såg han allt blod på mattan. Han tog genast fram sin pistol som han hade i ett bälte under jackan. Han stängde dörren så tyst som han kunde. Han smög uppför trappan och såg hur det genom springan under dörren hur det lyste inne i sovrummet. Han smög så tyst han kunde och stod utanför dörren med örat tryckt mot nyckelhålet för att höra om det var någon där. Han hörde hur nåt rörde sig. Han slog upp dörren och pekade med pistolen mot sängen.
- Lägg ner den där, sa Anna.
- Oj då, förlåt så hemskt mycket, sa Bengt
- Det gör inget, sa Anna.
- Men varför är du hemma så tidigt? sa Bengt.
- Jag fick migrän på när jag var på jobbet så jag åkte hem, sa Anna.
- Okej, men varför var dörren låst då? sa Bengt.
- Jag gav Flex mat, och då tog jag bakvägen in, sa Anna.
Flex var deras hund.
- Okej, men varför var det blod på mattan då? sa Bengt.
- Va? Blod på mattan? Du måste ju ha inbillat dig, sa Anna.
- Nej, Jag är helt säker på att det var där, sa Bengt.
- Vi går väl ner och kollar då, sa Anna.
- Okej, sa Bengt.
Dom gick nerför trappan och kollade på mattan. Dom såg att den var full med blod.
- Va i helvete, det var ju inte där när jag kom?! sa Anna.
- Hm, det är nåt skumt. Jag måste nog åka bort på labbet och ta ett test, sa Bengt.
- Okej, sa Anna.
Bengt tog mattan och rullade ihop och la den i en svart plastkasse. Sen så gick han ut till bilen och körde mot labbet. När han kom fram så skyndade han sig in för att kolla vems blod det var. Han tog lite blod från mattan och med en bomullstopp och stoppade i maskinen. Han väntade i någon minut medans datorn sökte igenom hela systemet. Den stannade på Sebastian Andersson.
Bengt flämtade till. Sebastian Andersson och hans fru Helena var deras grannar och några av deras bästa vänner. Dom tog in Sebastian på förhör den kvällen och ställde några frågor.
Sebastian hade sagt att han var inne hos dom och skulle låna en kniv och på vägen ut halkade han på ett bananskal och skar sig i fingret. Han visade dom såret på höger pekfinger.
- Men var är kniven nu då? sa Bengt.
- Den ligger på bordet hemma hos mig, sa Sebastian.
- Okej, Davidsson vill du vara snäll att åka hem till Sebastian och hämta kniven? sa Bengt.
- Okej, sa Davidsson.
Medans Davidsson var borta och hämtade kniven ringde det på Bengts mobil telefon.
- Ja det är Bengt?
- Hej. Jag skulle bara säga att vi har hittat ett lik ute i skogen, en kilometer ifrån ditt hus, sa kvinnan i telefonen som hette Maja.
- Okej, men vi har en man i förhör här, jag kommer om 45 minuter, sa Bengt.
- Okej, sa Maja.
- Har ni identifierat kroppen? sa Bengt.
- Japp, Han heter Joakim hallberg, han är alkolist och hade ingen familj, sa Maja
- Okej. Hej då, sa Bengt.
- Hej då, sa Maja.
Just när han la på så hörde han hur Davidsson kom in genom dörren.
Bengt gick fram till honom.
- Hittade du kniven? frågade Bengt.
- Japp, men det är fortfarande blod på den, sa Davidsson.
- Okej, men han glömde väl att tvätta av den, gå och ta ett blodprov nu, sa Bengt.
- Okej, sa Davidsson.
Bengt gick in till rummet där Sebastian satt.
- Använde du kniven nåt, sa
Bengt.
- Japp, jag skar limpa med den, sa Sebastian.
- Men det var ju blod på den nu, sa Bengt.
- Va? Jag har ingen aning om vem det kan vara ifrån, Jag lovar, sa Sebastian.
- Okej. Davidsson håller på att ta ett blodprov på den nu, så vi får väl se vem det är ifrån, sa Bengt.
- Snälla. Jag lovar att jag inte har gjort nåt, sa Sebastian.
- Vi får väl se vem det är ifrån, sa Bengt.
Då kom Davidsson in.
– Blodet kom från Joakim Hallberg, och han har ju upptäckts död, sa Davidsson.
- Ja jag vet, Han ringde mig också, Tog du fingeravtryck på skaftet till den, sa Bengt.
- Ja, det var från Sebastian, sa Davidsson.
- Men, jag har inte gjort nåt, jag lovar sa Sebastian.
- Jag är ledsen men alla bevis pekar på att det är du, det kommer att bli en rättegång och du kommer att få ha en advokat, ta han till häktet nu så länge, sa Bengt.
-Nej. Jag lovar! Gör inte så här mot mig, skrek Sebastian.
Två poliser kom in och förde bort Sebastian.
- Tror du att Sebastian är i stånd att kunna mörda?, sa Davidsson.
- Jag vet inte riktigt, han har varit lite underlig nu på sistone, sa Bengt.
- Okej. Men vi måste åka till platsen där Joakim blev mördad, sa Davidsson.
- Okej, sa Bengt.
Bengt och Davidsson hoppade in i bilen och körde mot mordplatsen.
Dom kom fram dit efter tjugo minuter. Dom såg fullt med poliser där. Dom hoppade ur bilen och gick dit. Då kom Maja gående emot dom.
- Han har blivit huggen med en kniv i halspulsådern så han dog väldigt snabbt, men vi har ingen aning vem det kan vara, sa Maja.
- Men det vet vi, sa Bengt.
- Det är Sebastian Andersson, sa Davidsson.
- Va? Är ni säker på det, sa Maja.
– Japp, vi hittade en kniv med Joakims blod på och Sebastians fingeravtryck på, sa Göran.
- Det var ju bra, men vi har ett vittne som säger att han såg en kvinna som sprang ifrån den här platsen, innan vi hade hittat Joakim.
- Det är nåt som inte stämmer, sa Davidsson.
- Gav han några beskrivningar av kvinnan, sa Bengt.
- Japp, hon var ca 180 cm lång och midjelångt brunt hår, sa Maja.
- Jag tror jag vet vem det kan vara, sa Bengt.
Bengt, Davidsson och Maja sprang till bilen och började köra mot Sebastians hus. När dom kom fram gick dom och ringde på dörren. Sebastians fru Helena öppnade.
– Hej på er, sa hon glatt.
- Hej, Du måste komma på ett förhör på polisstationen nu direkt, sa Bengt.
- Va, vadårå, jag har inget gjort, sa Helena.
– Men du måste, ett vittne så dig gå från platsen där Joakim Hallberg blev mördad, sa Bengt.
- Men jag har inte…
- Följ med nu annars så skickar vi efter poliser.
- Okej då, jag kommer väl, sa Helena som var helt chockad.
Dom åkte till polisstationen och började förhöret.
- Okej, vars var du klockan sex ikväll, sa Bengt.
- Jag var hemma och såg på tv, sa Helena.
- Har du nåt alibi, sa Bengt.
- Nej, men jag lovar att jag inte har gjort nåt, sa Helena.
- Okej, vars var din man klockan sex då, sa Bengt.
- Han var också hemma och såg på tv med mig, sa Helena.
- Okej. Jansson kan du hämta Morgan, Jag behöver prata med han, sa Göran.
Jansson gick och hämtade Morgan. Göran gick ut och frågade Morgan vars han och hans fru hade varit klockan sex ikväll.
- Jag var hemma och lagade mat, och min fru var ute och gick, sa Sebastian.
- Okej, tack så mycket, Du kan ta tillbaka han till hans cell nu, sa Bengt.
Göran gick in till Helena och sa att Sebastian hade sagt att hon hade vart ute och gått.
- Okej då, Jag erkänner. Jag mördade Joakim Hallberg, Och jag ångrar mig inte, sa Helena.
- Men hur lyckades du få Sebastians fingeravtryck på kniven då, sa Bengt.
- Jag mördade han inte med den kniven, Jag hade en annan kniv som jag har gömt, och det var den jag mördade honom med. Sen tog jag blodet från den kniven och smörjde över blodet på den andra kniven så att Sebastian skulle få skulden, Jag har aldrig gillat honom. Jag ska döda han också.
- Det kan du nog inte, Du kommer med största sannolikhet att åka in i fängelset och sitta där i minst 40 år för mord.
- Jag kommer att komma ut. Och då ska ni få sota för det här, sa Helena.
Lenas kommentar: Tack för spännande läsning! Du har skrivit en berättelse med röd tråd och med en början och slut som passar till innehållet. Din inledning väcker intresse och du presenterar flera misstänkta. Slutet är mycket oväntat. Du använder väldigt mycket dialog vilket gör berättelsen levande, kanske kunde du blanda upp den med mer person-och miljöbeskrivningar för att läsaren ska kunna leva sig in ännu mera. I det första stycket använder du väldigt många "han", kan du ändra det på något sätt? Tänk på att variera längden på meningarna. Du har råkat få med några få slarvfel, läs igenom texten så hittar du dem säkert. Du har missat stor bokstav på några ställen. Tänk på att inte skriva , sa hon/sa han när det inte behövs, ofta förstår läsaren vem som pratar. Ta reda på när man använder han och honom och vad det är för skillnad mellan vars och var. Det är viktigt att din deckare har en titel. För att göra din deckare mer trovärdig borde du förklara mördarens motiv bättre. Är hon jättegalen och har lyckats dölja det helt under alla år eller har något hänt som gör att hon är så hatisk? Jag ser fram emot att läsa din deckare igen!/Lena
Klockan var fyra på lördag eftermiddag. Kommissarie Bengt Larsson var på väg hem från jobbet.Han cyklade på en liten stig som ledde till Röliden 27b där han bodde med sin fru Anna.
Det regnade ute och det började bli mörkt för det var slutet av november. Han kom fram till sitt hus och ställde cykeln vid staketet, han kollade mot huset och såg att lampan i hans sovrum var tänd. Han tyckte det var konstigt för hans fru skulle inte komma hem innan klockan sex. Han tänkte att han hade kanske hade glömt släcka den. Han började gå mot dörren och låste upp.
I samma ögonblick såg han allt blod på mattan. Han tog genast fram sin pistol som han hade i ett bälte under jackan. Han stängde dörren så tyst som han kunde. Han smög uppför trappan och såg hur det genom springan under dörren hur det lyste inne i sovrummet. Han smög så tyst han kunde och stod utanför dörren med örat tryckt mot nyckelhålet för att höra om det var någon där. Han hörde hur nåt rörde sig. Han slog upp dörren och pekade med pistolen mot sängen.
- Lägg ner den där, sa Anna.
- Oj då, förlåt så hemskt mycket, sa Bengt
- Det gör inget, sa Anna.
- Men varför är du hemma så tidigt? sa Bengt.
- Jag fick migrän på när jag var på jobbet så jag åkte hem, sa Anna.
- Okej, men varför var dörren låst då? sa Bengt.
- Jag gav Flex mat, och då tog jag bakvägen in, sa Anna.
Flex var deras hund.
- Okej, men varför var det blod på mattan då? sa Bengt.
- Va? Blod på mattan? Du måste ju ha inbillat dig, sa Anna.
- Nej, Jag är helt säker på att det var där, sa Bengt.
- Vi går väl ner och kollar då, sa Anna.
- Okej, sa Bengt.
Dom gick nerför trappan och kollade på mattan. Dom såg att den var full med blod.
- Va i helvete, det var ju inte där när jag kom?! sa Anna.
- Hm, det är nåt skumt. Jag måste nog åka bort på labbet och ta ett test, sa Bengt.
- Okej, sa Anna.
Bengt tog mattan och rullade ihop och la den i en svart plastkasse. Sen så gick han ut till bilen och körde mot labbet. När han kom fram så skyndade han sig in för att kolla vems blod det var. Han tog lite blod från mattan och med en bomullstopp och stoppade i maskinen. Han väntade i någon minut medans datorn sökte igenom hela systemet. Den stannade på Sebastian Andersson.
Bengt flämtade till. Sebastian Andersson och hans fru Helena var deras grannar och några av deras bästa vänner. Dom tog in Sebastian på förhör den kvällen och ställde några frågor.
Sebastian hade sagt att han var inne hos dom och skulle låna en kniv och på vägen ut halkade han på ett bananskal och skar sig i fingret. Han visade dom såret på höger pekfinger.
- Men var är kniven nu då? sa Bengt.
- Den ligger på bordet hemma hos mig, sa Sebastian.
- Okej, Davidsson vill du vara snäll att åka hem till Sebastian och hämta kniven? sa Bengt.
- Okej, sa Davidsson.
Medans Davidsson var borta och hämtade kniven ringde det på Bengts mobil telefon.
- Ja det är Bengt?
- Hej. Jag skulle bara säga att vi har hittat ett lik ute i skogen, en kilometer ifrån ditt hus, sa kvinnan i telefonen som hette Maja.
- Okej, men vi har en man i förhör här, jag kommer om 45 minuter, sa Bengt.
- Okej, sa Maja.
- Har ni identifierat kroppen? sa Bengt.
- Japp, Han heter Joakim hallberg, han är alkolist och hade ingen familj, sa Maja
- Okej. Hej då, sa Bengt.
- Hej då, sa Maja.
Just när han la på så hörde han hur Davidsson kom in genom dörren.
Bengt gick fram till honom.
- Hittade du kniven? frågade Bengt.
- Japp, men det är fortfarande blod på den, sa Davidsson.
- Okej, men han glömde väl att tvätta av den, gå och ta ett blodprov nu, sa Bengt.
- Okej, sa Davidsson.
Bengt gick in till rummet där Sebastian satt.
- Använde du kniven nåt, sa
Bengt.
- Japp, jag skar limpa med den, sa Sebastian.
- Men det var ju blod på den nu, sa Bengt.
- Va? Jag har ingen aning om vem det kan vara ifrån, Jag lovar, sa Sebastian.
- Okej. Davidsson håller på att ta ett blodprov på den nu, så vi får väl se vem det är ifrån, sa Bengt.
- Snälla. Jag lovar att jag inte har gjort nåt, sa Sebastian.
- Vi får väl se vem det är ifrån, sa Bengt.
Då kom Davidsson in.
– Blodet kom från Joakim Hallberg, och han har ju upptäckts död, sa Davidsson.
- Ja jag vet, Han ringde mig också, Tog du fingeravtryck på skaftet till den, sa Bengt.
- Ja, det var från Sebastian, sa Davidsson.
- Men, jag har inte gjort nåt, jag lovar sa Sebastian.
- Jag är ledsen men alla bevis pekar på att det är du, det kommer att bli en rättegång och du kommer att få ha en advokat, ta han till häktet nu så länge, sa Bengt.
- Nej. Jag lovar! Gör inte så här mot mig, skrek Sebastian.
Två poliser kom in och förde bort Sebastian.
- Tror du att Sebastian är i stånd att kunna mörda?, sa Davidsson.
- Jag vet inte riktigt, han har varit lite underlig nu på sistone, sa Bengt.
- Okej. Men vi måste åka till platsen där Joakim blev mördad, sa Davidsson.
- Okej, sa Bengt.
Bengt och Davidsson hoppade in i bilen och körde mot mordplatsen.
Dom kom fram dit efter tjugo minuter. Dom såg fullt med poliser där. Dom hoppade ur bilen och gick dit. Då kom Maja gående emot dom.
- Han har blivit huggen med en kniv i halspulsådern så han dog väldigt snabbt, men vi har ingen aning vem det kan vara, sa Maja.
- Men det vet vi, sa Bengt.
- Det är Sebastian Andersson, sa Davidsson.
- Va? Är ni säker på det, sa Maja.
– Japp, vi hittade en kniv med Joakims blod på och Sebastians fingeravtryck på, sa Göran.
- Det var ju bra, men vi har ett vittne som säger att han såg en kvinna som sprang ifrån den här platsen, innan vi hade hittat Joakim.
- Det är nåt som inte stämmer, sa Davidsson.
- Gav han några beskrivningar av kvinnan, sa Bengt.
- Japp, hon var ca 180 cm lång och midjelångt brunt hår, sa Maja.
- Jag tror jag vet vem det kan vara, sa Bengt.
Bengt, Davidsson och Maja sprang till bilen och började köra mot Sebastians hus. När dom kom fram gick dom och ringde på dörren. Sebastians fru Helena öppnade.
– Hej på er, sa hon glatt.
- Hej, Du måste komma på ett förhör på polisstationen nu direkt, sa Bengt.
- Va, vadårå, jag har inget gjort, sa Helena.
– Men du måste, ett vittne så dig gå från platsen där Joakim Hallberg blev mördad, sa Bengt.
- Men jag har inte…
- Följ med nu annars så skickar vi efter poliser.
- Okej då, jag kommer väl, sa Helena som var helt chockad.
Dom åkte till polisstationen och började förhöret.
- Okej, vars var du klockan sex ikväll, sa Bengt.
- Jag var hemma och såg på tv, sa Helena.
- Har du nåt alibi, sa Bengt.
- Nej, men jag lovar att jag inte har gjort nåt, sa Helena.
- Okej, vars var din man klockan sex då, sa Bengt.
- Han var också hemma och såg på tv med mig, sa Helena.
- Okej. Jansson kan du hämta Morgan, Jag behöver prata med han, sa Göran.
Jansson gick och hämtade Morgan. Göran gick ut och frågade Morgan vars han och hans fru hade varit klockan sex ikväll.
- Jag var hemma och lagade mat, och min fru var ute och gick, sa Sebastian.
- Okej, tack så mycket, Du kan ta tillbaka han till hans cell nu, sa Bengt.
Göran gick in till Helena och sa att Sebastian hade sagt att hon hade vart ute och gått.
- Okej då, Jag erkänner. Jag mördade Joakim Hallberg, Och jag ångrar mig inte, sa Helena.
- Men hur lyckades du få Sebastians fingeravtryck på kniven då, sa Bengt.
- Jag mördade han inte med den kniven, Jag hade en annan kniv som jag har gömt, och det var den jag mördade honom med. Sen tog jag blodet från den kniven och smörjde över blodet på den andra kniven så att Sebastian skulle få skulden, Jag har aldrig gillat honom. Jag ska döda han också.
- Det kan du nog inte, Du kommer med största sannolikhet att åka in i fängelset och sitta där i minst 40 år för mord.
- Jag kommer att komma ut. Och då ska ni få sota för det här, sa Helena.
Lenas kommentar: Tack för spännande läsning! Du har skrivit en berättelse med röd tråd och med en början och slut som passar till innehållet. Din inledning väcker intresse och du presenterar flera misstänkta. Slutet är mycket oväntat. Du använder väldigt mycket dialog vilket gör berättelsen levande, kanske kunde du blanda upp den med mer person-och miljöbeskrivningar för att läsaren ska kunna leva sig in ännu mera. I det första stycket använder du väldigt många "han", kan du ändra det på något sätt? Tänk på att variera längden på meningarna. Du har råkat få med några få slarvfel, läs igenom texten så hittar du dem säkert. Du har missat stor bokstav på några ställen. Tänk på att inte skriva , sa hon/sa han när det inte behövs, ofta förstår läsaren vem som pratar. Ta reda på när man använder han och honom och vad det är för skillnad mellan vars och var. Det är viktigt att din deckare har en titel. För att göra din deckare mer trovärdig borde du förklara mördarens motiv bättre. Är hon jättegalen och har lyckats dölja det helt under alla år eller har något hänt som gör att hon är så hatisk? Jag ser fram emot att läsa din deckare igen!/Lena