Rättad!!!
Betygssatt - fråga mig!/Lena

Sanningens baksida

Hon pulsade igenom snön på den lilla villavägen som annars brukade vara full av liv men nu låg ödsligt tyst. Den kalla snön envisades hela tiden med att rinna in i hennes nya stövletter, hon drog sin tunna kofta tätare runt sin kropp. Likt en kall hand tog en vindpust tag i henne och hon kastades till marken. Hon grät av sorg och utmattning, hennes fina makeup som hon hade kämpat med så länge för att få perfekt rann nu ner längs hennes våta kinder.
”Jag hatar den jäveln!” Skrek hon ut i mörkret och föll ihop i en liten hulkande hög. Hur kunde han göra så här mot mig, jag fattar det inte? Tänkte hon Han hade ju lovat att aldrig göra så här mot mig igen. Hon kände på sin ömma kind. De hade anlänt tidigt till festen hand i hand, de hade fått var sitt glas av Jasmine med en grönaktig dricka som skulle föreställa bål, de tittade på varandra och skrattade när de drack av den, men det visade sig att den var god trotts den underliga färgen. Hon hade druckit några glas och gått runt och pratat, hon kände nästan alla där. André däremot hade hällt i sig ganska mycket, först bål sen Tequila + ett par starköl, han hade blivit väldigt full. Hon skämdes när hon tänkte på hur han hade stapplat runt och alla skrattat åt honom. Det kändes som det var henne de skrattade åt och inte honom, när han ramlade och välte omkull en marmorstaty som flög i golvet med ett kras, men som tur var blev Jasmine inte arg utan skrattade bara och viftade avvärjande med handen åt pengarna som Melinda snabbt slitit upp ur plånboken.
"Det behövs inte, jag har aldrig gillat den gamla statyn ändå" sa hon fnittrande. Jasmine och hon hade alltid hållit ihop, de pratade om allt tillsammans och när livet blev jobbigt fanns hon alltid där som en stöttepelare. Melina log mellan tårarna. Men så hörde hon något, det lät som en bil, och plötsligt bländades hon av ett starkt ljussken.Hon höll upp handen och såg en bil komma emot sig, hon kravlade sig upp på fötter. Bilen stannade precis framför henne och föraren lutade sig ut genom fönstret, hon kunde inte se hans ansikte på grund av bilens strålkastare men hon visste att det var han. Hon skrek till honom att dra åt helvete och började springa åt motsatt riktning bort från bilen men innan hon visste ordet av kände hon en brännande smärta på vänster sida och hon kastades framåt i en vid båge tills hennes huvud träffade den isiga vägen.

Han stirrade framför sig, det dunkade i hela huvudet och han satt som förstenad. Han tittade ut genom den smutsiga vindrutan och såg den lilla högen som låg där framför bilens motorhuv. Död? Kanske, medvetslös? Möjligt. Det enda sättet han skulle få reda på det var att kliva ur den vita skåpbilen och titta efter. Han öppnade dörren, satte ner båda fötterna på marken och gick sakta fram med skakande ben mot det lilla byltet som låg helt livlöst på den kalla marken. "Vad gör jag nu?" Sa han skräckslagen. Han kollade sig omkring för att vara helt säker på att ingen såg honom, han böjde sig ner, lyfte med stort besvär upp kroppen och lade in den bak i skåpbilen. Han satte sig i förarsätet och gasade i väg bort i vinternatten. ”Hur ska jag förklara detta?” sa han med panik i rösten.


"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än förlåt.." suckade han tungt,
"Jag älskar dig så mycket och jag kan inte fatta att jag var så korkad, förlåt!!" André svalde och blinkade bort tårarna som brände bakom ögonlocken.
"Jag vet att det inte är någon ursäkt men jag var skitfull asså, och det är dig jag älskar och ingen annan, jag vet inte ens vem hon var. Vi stod och pratade och så kysste hon mig bara det betyder ingenting, jag svär. Snälla Melinda du kan väl ringa mig så fort du hör det här? Jag älskar dig" sa han tyst och klickade på den röda luren och satte tillbaka telefonen i hållaren på bordet. Han gick igenom vardagsrummet, han stannade till. Där stod soffan som han och Melinda hade valt ut tillsammans, han skrattade när han tänkte på den dagen när de hade varit på IKEA för att köpa möbler till lägenheten. De hade sett farm emot det, tänk, en lägenhet som bara var deras där de kunde göra som de ville. Visst, det var ju klart att båda var väldigt spända och de hade pratat mycket om att det kanske inte var en så bra idé att flytta ihop, eller Melindas föräldrar tyckte inte att det var en så bra idé rättare sagt. De hade aldrig riktigt accepterat att Melinda valde att bli ihop med en "vanlig" kille som André när hon kunde få någon som var mer bildad och hade ett mer "anständigt jobb" som Melindas pappa hade uttryckt sig, han menade att målare var ett slöjobb som vem som helst kunde göra. Han tyckte att Melinda skulle ha en pojkvän som var VD för något känt företag eller advokat. Melindas mamma tyckte däremot att det skulle var en doktor, "en doktor kan i alla fall försörja dig" hade hon sagt. Och ärligt talat kunde André inte förstå att hon ville vara med honom heller. Melinda, vackra Melinda som hade allt! Hon hade varit den populäraste tjejen i skolan, den som alla tjejer ville vara som och den som alla killar suktade efter. Och så valde hon André av alla, Melinda kunde ha fått vem som helst men hon valde honom. Han blir alldeles varm i hela kroppen när han tänker på det.

Han svängde in på den välkända gatan och parkerade bilen framför sitt hus, herregud låt ingen se mig bad han innan han klev ur bilen och hämtade en skyffel i den gamla trädgårdsboden. Han öppnade bagageluckan som knarrade ljudligt när den gick upp. I skydd av mörkret började han gräva en grop i skogen bakom villorna som han skulle lägga ner kroppen i. När han nästan var klar tändes lampan inne hos Britta, han stelnade till och höll andan, hon öppnade fönster och kikade ut,
"hallå är det någon där!" ropade Britta.
Han tryckte sig ner mot marken så att han inte skulle komma i ljusskenet från lampan, men råkade sparka till soptunnan som stod bredvid skjulet och det hördes en dov smäll
"Skit också " viskade han argt.
Britta stannade upp precis i en rörelse. Hon tyckte hon hade hört något och hon lyssnade spänt men det hördes inget mer.
"Det var väl bara Misse som är ute på musjakt" sa hon högt för sig själv och stängde fönstret.

”Okej, om jag förstår det här rätt har alltså Melinda Lewning varit borta i två dagar” sa polismannen som satt framför André.
”Ja” svarade André och snyftade till.
”Och hon har inte hört av sig någon gång till vare sig dig eller sina föräldrar, under de senaste dygnen?” polisen lutade sig tillbaka i sin svarta skinnfåtölj och bet på sina glasögon, han försökte få in den perfekta lite överlägsna minen, den där minen som betyder, jag vet bäst och jag är bäst. André såg att han kväde en gäspning.
”Precis, jag har ringt henne flera gånger på hennes mobil och jag har pratat med hennes kompis Jasmine men hon vet inte var hon är någonstans” sa André irriterat, och suckade djupt, han hade fått ta om historien om och om igen men polismannen var lika trög som hans gammelmormor om inte ännu trögare, det här var slöseri med tid tänkte han förtvivlat.
”Jaha du, ja vi kan ju sätta ut en annons i tidningen, men det tror jag inte är en så stor idé” (polisen hade nu bytt från jag tror jag vet bäst minen till trötthetsminen) ”Men du jag tror vi gör så här, jag säger till gubbarna att hålla utkik efter Melinda och så hör jag av mig till dig så fort vi vet något. Hon är antagligen bara ute någonstans hon kommer nog hem snart, jag har sett det här förut, hon kommer tillbaka tro mig” Han gav André en klapp på axeln och satte sig tillrätta och började ännu en gång läsa papperna som låg framför honom på skrivbordet som han hade gjort när André kom, vilket antagligen betydde att han inte ville bli störd mer. André mumlade ett svagt ”tack” och tog sin jacka och gick ut ur polisens stora kontor. När han stod där utanför polishuset drog han en lättnandes suck, han kände sig helt omtöcknad som om han hållit andan hela tiden och kunde nu äntligen fylla lungorna med luft. Han började gå och sjönk djupare i sina tankar,
" Hm.. var kan hon vara någonstans? Jag har ju letat över allt och ringt alla hennes kompisar, det är inte likt henne att bara dra i väg så här, " Han svängde nu in på Londongatan där hans och Melindas lägenhet låg, men i stället för att gå in genom porten gick han vidare förbi den gamla ICA affären dit Melinda brukade gå på lördags- morgnarna för att köpa mjölk när han hade glömt att handla på väg hem från jobbet.
André hälsade på Arne och Bertil som alltid satt utanför på en bänk och pratade om gamla tider. Ibland brukade André sätta sig där med dem och lyssna på deras hejdlösa historier, han var inte helt säker på att Bertil och Arne verkligen hade varit med om alltihop, men han tyckte det var kul att sitta där med de gamla gubbarna och kanske ta sig en öl och se livet flyta förbi. Men i dag sa han bara ett kort hej och frågade om de hade sett till Melinda.
"Nej e hon botta eller?" sa Bertil på bred göteborgska
" Hon kom aldrig hem efter Jasmines fest i lördags" sa André uppgivet.
" Aha, nej tyvärr du vi har inte sätt till henne, men det var inte likt lilla Melinda att inte höra av sig hon som alltid är så duktig och rar" sa Arne och tog en klunk av ölen han hade i handen. Det var antagligen inte hans första i dag och klockan var bara två på dagen.
"Nej det är därför jag är lite orolig för henne, men vi ses grabbar"sa André
" Ja dé gör vi vettu, du vet ju var vi finns!" sa Arne och lyfte ölburken och drack den i ett svep.
André började gå igen. Nu hade han kommit in på Oslogatan, det var som att komma in i en helt annan värld, höghusen och betongen byttes ut mot villor som var mer slott än hus, med välskötta trädgårdar och höga snirkliga järnstaket som ramade in alltsammans. Han stannade vid det största huset, han ringde på och strax hördes lätta fotsteg och dörren öppnades.
"Hej André!" sa Jasmine glatt
"Vill du komma in?" hon log brett emot honom.
"Ja, jag skulle vilja prata med dig om Melinda" sa André och pressade fram ett leende.
"Okej, visst kom in bara"
Han klev in genom dörren och tog av sig jackan och slängde den på en stol medan han följde efter Jasmine in i köket,
"Vill du ha te?"
"Ja tack" Han satte sig vid det massiva köksbordet och kollade på henne när hon kokade vatten och hällde upp i två koppar till dem. hon ställde ner kopparna på bordet och satte sig ner. hon kollade oroligt på honom över koppkanten,
" Har hon fortfarande inte synts till?"
"Nej, och jag tror det är mitt fel" sa han och kollade ner i koppen på tebladen som flöt runt i det röda vattnet. Jasmine tog hans hand i sin och försökte få ögonkontakt med honom.
" Vad hände egentligen mellan er innan hon försvann?" sa hon lugnt, han kollade upp och såg henne rätt i ögonen, och så berättade han allt om den där andra tjejen och bråket med Melinda innan hon sprang där ifrån. När han var klar var han nästan säker på att hon skulle slänga ut honom eller säga att han var en idiot men hon gjorde inte det utan bara satt där och såg på honom sedan ställde hon sig upp, gick fram till honom och kramade honom hårt.
" Det är inte ditt fel att hon är borta. Melinda har i och för sig all rätt att vara arg på dig, men jag skulle aldrig tro att hon bara försvinner utan att säga något till någon bara för en sån sak"
Han log och torkade bort tårarna. "Tack så mycket, jag är verkligen glad att Melinda har en så bra vän som du" Hon log också, men så blev hon med ens allvarlig.
"Men om hon inte är här och inte hos sina föräldrar var är hon då?"sa hon.
"Jag vet inte" sa han och kände hur oron vällde upp igen.
"Mmm.. har du anmält henne försvunnen då?" frågade Melinda.
"Ja, det har jag och polisen sa att de inte kunde göra så mycket för att de hade inte så mycket att gå på, men de skulle höra av sig om de fick reda på något av värde" sa André
När han hade sagt hejdå till Jasmine, tackat för allt och var på väg hem, korsade han gatan när han plötsligt fick syn på något som låg där i slasket på vägen. Det såg ut som en järnbit, men när han böjde sig ner och tog upp det såg han att det inte alls var en järnbit utan en berlock av guld. Hans hjärta kändes som det stannade när han öppnade den och såg vad som fanns i den. Det var en bild av honom själv och Melinda! Berlocken han höll i sin hand var samma berlock som han gav till henne på deras ettårsdag! Han fick ingen luft, det kändes som alla luftvägar var igentäppta. Han var tvungen att sätta sig ner på marken för det började snurra så kraftigt i huvudet, och då såg han bromspåren på asfalten.

Dagen efter ringde han till polisstationen för att berätta vad han hittat. Han fick prata med Polisinspektör Per Olofsson som höll i utredningen om Melindas försvinnande. André frågade Per om han kunde komma ner till polisstationen för han hade hittat något som han ville visa för honom. När han hade lagt på luren klädde han på sig och bredde en macka som han åt medan han sprang ner för trapporna. Han hoppade upp på cykeln och trampade i full fart i väg mot polisstationen. När han kom fram saktade han ner farten och låste fast cykeln vid cykelstället. Han stormade in i byggnaden och fram till den stora disken där en bastant kvinna stirrade förvånat på honom.
"Kan jag hjälpa dig med något?" sa hon förvirrat.
"Jaa jag söker polisinspektör Olofsson" sa han andfått.
"Eh, har ni bokat tid?"
" Nej, eller ja, eller jag vet inte riktigt, jag pratade precis med honom på telefonen" han andades mer normalt nu men kvinnan tittade ändå väldigt konstigt på honom.
"Okej och hur var namnet?"
"André Gustavsson, jag skulle prata med honom om Melinda"
"Jasså okej jag ska hämta Per" sa kvinnan och försvann i väg bakom disken.
André satte sig ner och väntade. han pustade ut, hans kondition hade försämrat väldigt mycket de senaste månaderna. Det hade varit så mycket att gör på jobbet att han inte hade haft tid att träna, det var som alla helt plötsligt ville måla om hemma samtidigt så han fick inte en lugn stund.På kvällarna när han kom hem var han helt slut, så det hade inte blivit av att gå och träna. Olofsson kom nu fram bakom disken.
"Hej André det var bra att du kunde komma" Han sa till André att följa efter honom in på kontoret.
"Jaha du André, vad var det du ville prata med mig om?" André tog upp berlocken han hade i fickan och gav till Per Olofsson.
" Jag hittade den här utanför Jasmines hus, det är Melindas, hon fick den av mig på vår 1års dag"
" Hm.. ja det var intressant, när hittade du den?"
" Igår, när jag skulle gå hem från Jasmine"
"Vad gjorde du där?"
"Jag behövde någon att prata med, och så skulle jag se om Melinda hade hört av sig.
" Du såg inget mer där du hittade berlocken?" André tänkte en stund,
" Det spelar ingen roll vad det är, allt är av värde" sa Per.
" Jo, jag såg faktiskt några kraftiga bromspår. Men du tror väl inte att det kan ha något att göra med Melinda?"
"Jag vet inte men jag ska be att några åker dit och kollar om de kan hitta något mer" sa Per Olofsson fundersamt. När André var hemma igen slängde han sig i soffan och somnade tvärt.

Han vaknade av att telefonen ringde med en irriterad ton, han snubblade upp ur soffan, det kanske är hon tänkte han när han slet åt sig telefonluren.
"Hej det är André, är det du Melinda?!" Sa han snabbt.
"Nej det är Per Olofsson, det skulle vara bra om du kunde komma ner hit, vi har fått in nya uppgifter och vi behöver pratas vid"
"Okej, jag kommer" André fick en konstig känsla i kroppen, vad ville de egentligen honom, han hade ju redan berättat allt han visste? Tänk om.. Han sköt sina funderingar åt sidan, de ville väl antagligen bara att han skulle svara på några enkla frågor, det var säker ingenting.
"Hej André, kan du sätta dig ner lite?" sa Per Olofsson som satt i skinnfåtöljen bakom skrivbordet när André kom in genom dörren. André satte sig ner på stolen mitt emot honom,
" Vi har precis fått in en anmälan från en man som bor här i området. Han hade tydligen varit ute med sin hund när hunden hade fått vittring på något och börjat dra i kopplet. Mannen och hans hund hade hittat ett lik liggandes nedanför Vänebron.
" Andrés ansikte bleknade när Per Olofsson fortsatte.
" Vi har lyckats identifiera koppen och det är tyvärr så att våra misstankar stämde" han gjorde en paus och fortsatte
"Det var Melinda som mannens hund hittade död" stora tårar rullade ner för Andrés kinder och bildade en liten pöl på skrivbordet.
" Är hon död?" men hur gick det till?" sa han förtvivlat
" Är du verkligen säker på att du vill höra det här?" sa Per
"Ja" sa han snyftande.
"Det fanns inga tecken på strid och vi hittade de här brevet i hennes ficka, som tyder på, att hon har tagit självmord" sa Per och sträckte fram ett brev mot André som tog det och började läsa. När han var färdig gav han Per brevet igen. Då brast det. Han grät och grät, det gjorde ont i hjärtat så mycket grät han. Men till slut började gråten avta och då sa han.
"Jag skulle aldrig ha slagit henne så mycket," han kollade ner på sina händer för att slippa möta Pers förbryllade blick.
"Jag förstår att du är väldigt upprörd men vad pratar du om?"
"Jag brukade slå henne när jag kom hem från jobbet och en gång när jag var trött och kom hem, såg jag att hon satt och pratade i telefon med någon. Jag sa till henne att hon borde göra middag till mig och att den ska stå på borde när jag kommer hem. Hon bara satt kvar och sa att jag kunde laga min egen mat och då blev jag så arg på henne att jag tog en bordslampa och slog henne med. Jag slog henne så mycket att hon inte rörde sig mer, hon bara låg där. Hon fick ligga på sjukhuset i några dagar, och när folk frågade vad som hade hänt sa hon att hon ramlat i trappan" Per ställde sig upp och drog ut den översta skrivbordslådan, han tog fram ett par handklovar.
"Jag tror inte du kommer att göra något motstånd men det här är nödvändigt" sa han.
Den kalla metallen slöt sig kring Andrés handleder med ett klick.

Stig reste på sig och andades ut, hon hade inte sett honom. Han vände sig om för att ta skyffeln för att täcka Misses kropp och då hörde han ett svagt jamande. Han trodde inte sina öron och tittade ner i gropen. Där satt Misse och tittade på honom. Stigs hjärta tog ett skutt av glädje, nu slapp han berätta för Britta att han dödat hennes älskade katt utan "bara" kört på den, och då kunde han kanske fortfarande ha en chans hos den underbara Britta. Han tog upp Misse i famnen och fick en slick på näsan. "Vi får ta dig till veterinären men först ska vi hämta matte".
De gick in tillsammans för att berätta för Britta om nattens strapatser.






Hej
Detta gör jag för att jag inte orkar leva mer.
Allting bra skiter sig och jag orkar inte låtsas att allt är bra när det inte är det.
Jag älskar er alla men sörj inte för min skull, för jag vet att jag kommer att komma
till ett ställe där det inte finns några bekymmer och ingen ondska,
där jag kan vara lycklig
Hejdå Puss
/Melinda


SLUT






Så snyggt! Tack för spännande läsning och ett fantastiskt slut! Din story är mycket väl genomarbetad, du bygger upp spänningen med parallellhandlingar och byter perspektiv flera gånger i berättelsen. Dialogerna är mycket trovärdiga och du använder både miljö-och personbeskrivningar för att öka läsarens inlevelse. Ditt ordval är mycket varierat och det är flyt i texten. Du har valt en egen stil som passar till innehållet.Du växlar tempo i berättandet och bygger upp spänningen genom snabba klipp. Hela berättelsen känns mycket trovärdig.