Blå förort
Duns!
”Här är en rapport på Jönssonfallet som skulle vara klar idag”, sa Fred Holm glatt och dumpade en tjock pappersbunt på skrivbordet.
Jan suckade. Det var mycket att göra på stationen. Skrivbordet på hans lilla, fast väldigt ljusa, kontor var överbelamrat med olika rapporter som han skulle läsa. Nu skulle han även behöva rätta den Fred lämnat in. Fred var en duktig polisassistent och hittade ledtrådar som ingen annan hittade men när det kom till rapporter var han inte Shakespeare direkt. Bortsett från skrivbordet var Jans kontor väldigt välstädat. Det var ljust eftersom hela den bortre väggen täcktes av ett stort fönster och tapeterna var ljust gula.
”Det har förresten ringt en kvinna och sagt att hon hittat en död man i en villa utanför Göteborg. Jag tror att det hette Öjer-någonting”, sa Fred med sin lite hesa röst.
”Öjersjö”, sa Jan
Fred såg undrande på honom.
”Jag har varit och badat i Kåsjön som ligger där. Verkar som ett lugnt område.”
”Ja kanske det”, sa Fred. ”Det är i alla fall folk på väg dit nu och vi borde nog också sticka dit.”
Bilen saktade in utanför ett stort rött tvåplanshus med takkupor och rött tak. Eftermiddagssolen sken över gräsmattan på den stora tomten. När Jan såg trädgården vaknade hans längtan efter förortslivet. Fru, barn, stort hus och en härlig trädgård. Men hans jobb tog upp för mycket tid. Han jobbade till och med idag fast att det var lördag. Även om han träffade en kvinna skulle hon tröttna på att han alltid var upptagen och aldrig hade tid för henne.
Inne i det luftiga moderna köket hoppade kriminalteknikerna runt och undersökte allting. På golvet framför diskbänken låg en man. Om det inte hade varit för allt blod som låg i en pöl vid hans rygg ,och att han låg helt stilla med uppspärrade ögon som stirrade upp mot taket, så skulle man kunna tro att han levde. Men så var det inte.
”Ulf Sandvik, 48 år. Fru och två barn, en sorglig historia”, sa kriminalteknikern Magnus samtidigt som han gick fram mot Jan och Fred som stod i öppningen till köket.
”Hur dog han?” frågade Fred
”Knivhuggen i ryggen. Perfekt träff, dog direkt”, sa Magnus. ”Mordet skedde någon gång mellan halv tolv och ett idag.” Magnus pausade och tittade på Jan och Fred med en allvarlig min. ”Vi tror att vi har hittat mordvapnet.” fortsatte han. ”Det är en kökskniv men den är tyvärr avtorkad så vi har inga fingeravtryck.”
”Synd. Har ni hittat några andra ledtrådar?”
”Nej, bara en trasig brödkavel.”
Just då kom en kvinna gående emot dem. Hon var kort och liten i kroppen men är ändå vältränad. Hennes lockiga långa hår satt i en hästsvans och hon bar träningskläder. Jan hann inte stoppa henne. Ett gällt skri skar genom tystnaden i den lilla förorten och följdes av ett våldsamt gråtande. Jan ledde snabbt bort kvinnan från köket, bort från hennes avlidna man och upp på övervåningen. När hon hade slutat att gråta försökte Jan att ställa några frågor.
”Stämmer det att du heter Tanja Sandvik och var gift med Ulf?” undrade han.
Tanja nickade stumt.
”Hur var ert äktenskap?”
”Vi hade det bra. Men vi hade våra stunder precis som alla par”, mumlade hon.
”Hade er man några fiender?”
”Inte vad jag vet”, sa Tanja
”Hur var det på jobbet då?”
”Jag uppfattade det alltid som att han var omtyckt där. Han jobbade ganska mycket. Jag tror till och med att han jobbade tidigare idag.”
”Jasså. Var har du varit idag då?”
”Jag var på pilates nästan hela dagen. Den började vid elva och fortsatte fram till tre. Sedan gjorde jag några ärenden.”
”Jaha”, sa Jan
De hörde en dörr som smälldes igen.
”Åh nej! Det är mina barn”, utropade Tanja förskräckt.
Jan sprang ner och tryckte ut barnen genom dörren ut på verandan. Det var två killar, en i tolvårsåldern och en i femtonårsåldern. Den äldsta var lång och vältränad med mörkt lockigt hår, bruna ögon och såg ut att ha bra självförtroende. Han hade en svart T-shirt och slitna byxor på sig. Den yngre var betydligt kortare, smal, nästan spinkig och såg väldigt rädd och ynklig ut. Men han hade samma lockiga hår och bruna ögon som sin bror. Han bar en rutig skjorta som var knäppt ända upp i halsen och smala blå jeans.
”Killar det har hänt något hemskt med er far. Så ni måste svara på några frågor och inte gå in i huset förrän ni har tillåtelse av oss. Är det okej?”
”Ja”, svarade de ängsligt.
”Hur är er relation med er far?”
”Bra”, svarade den äldsta som hette Leo.
”Tror ni att någon var arg på honom?”
”Nej, han var omtyckt av grannarna”, sa Leo
”Är det något annat som ni tycker har varit konstigt i familjen under de senaste veckorna?”
”Nej, allt var som vanligt”, sa den yngsta brodern, Tim, men tittade samtidigt ner i marken.
”Okej”, Jan såg ett blåmärke på Tims ena underarm. ”Vad har hänt med din arm?” frågade han.
”Jag ramlade med cykeln”, sa Tim.
Dagen efter skickade Jan ut ett gäng poliser för att knacka dörr hos grannarna för att fråga om de hade sett eller hört något.
”Det finns inga vittnen”, sa Fred. ”Vi frågade vad de tyckte om familjen Sandvik. Nästan alla som kände dem tyckte de var en vanlig, trevlig familj. En granne berättade däremot att Ulf har dåligt ölsinne. På en fest som grannarna haft för några månader sedan hade han blivit arg när hans fru dansat för länge med en annan man och så hade Ulf börjat mucka gräl med mannen.”
”Aha”, svarade Jan. ”Vi kanske ska tala med Tanja igen och leta reda på den där mannen.”
Jan knackade på ytterdörren till Sandviks hus. Ingen öppnade men lamporna var tända så Jan kände på dörren. Den var upplåst. Han smög sakta in i huset. Han hörde att en man och en kvinna grälade. Kvinnan var Tanja och Jan trodde sig ana vem mannen var. Han smög upp för trappan.
”Men var höll du hus då, älskling?” frågade Tanja irriterat. ”Jag fick göra dubbelövningarna på passet helt själv.”
”Det är komplicerat”, sade den okända mannen.
”Ja, det verkar så”, sa Jan när han kom upp från trappan där han stått och lyssnat.
Framför honom står Tanja med ett förskräckt ansiktsuttryck bredvid en muskulös man med blont hår och intensivt blå ögon. Jan tittar på honom och säger:
”Och vad heter du?”
”Anders Nilsson, konstapeln”, svarar mannen ironiskt.
”Så det är du som är Tanjas älskare”, sa Jan lite irriterat.
”Men…” börjar Tanja
”Jag vet redan”, sa Jan lugnt. ”Låt mig nu få prata med Anders nere på stationen.
Jan tog tag i Anders och förde honom ner till polisbilen.”
Inne på stationen började Jan förhöra Anders i ett av de små förhörsrummen. Alla såg likadana ut med gråa betongväggar och golv, ett litet bord i mitten och fyra stolar. På bordet låg en bandspelare. Jan satte på den och började fråga ut Anders.
”Var befann du dig lördagen den 19 maj 2007, klockan halv tolv till ett?”
”Jag var hemma och såg på TV”, sa Anders samtidigt som han stirrade oavbrutet på väggen.
”Mitt på dagen en solig lördag?” Sa Jan misstänksamt.
”Ja, vad är det för fel på det!?” sa Anders, plötsligt irriterad.
”Inget”, svarade Jan. ”Men var det ingen som såg dig under den tiden?”
”Nej. Tror du mig inte!?”
”Jo, självklart men det håller inte som alibi och just nu är du huvudmisstänkt i denna mordutredningen. Om du inte ger mig något som visar att du är oskyldig så kommer jag att häkta dig.”
”Men häkta mig då gubbstrutt!” skrek Anders argt.
Sagt och gjort. Anders spenderade en natt i häktet. Dagen efter frågade han efter Jan. Han ville prata. Väl inne i förhörsrummet igen börjar Anders nästan att gråta.
”Jag har ett alibi. Snälla låt mig inte få sova där en natt till”, bönföll han Jan.
”Låt oss höra vad du har”, sa Jan
”Jag var med en annan kvinna, okej?” sa Anders. ”Hon heter Sandra Berg. Ni kan kolla med henne om ni vill försäkra er om att jag inte ljuger.”
”Varför sa du inte det från början?”
”Jag vill inte att Tanja ska få reda på det. Snälla säg inget!”
”Du har mitt ord”, sa Jan och kände att dagens goda gärning var avklarad.
Senare på dagen åkte Jan och Fred till Ulfs arbetsplats för att snacka med hans arbetskompisar. Ulf hade jobbat på skatteverket som taxeringsintendent. Jan såg två medelålders män vars hjässor var kala och de bar kostym. De stod och diskuterade något som verkade väldigt viktigt i den lilla färgglada entrén. Jan bestämde sig för att snacka med dem. De verkade ha koll på läget om man säger så.
”Hej! Mitt namn är Kommissarie Jan Nordström. Jag leder mordutredningen på Ulf Sandvik och undrade om ni skulle kunna svara på några frågor.”
”Javisst”, sade den ena mannen som var aningen längre än sin kollega. Han hade en
mycket välansad mustasch. Den störde Fred lite eftersom han ansåg att en mustasch såg ut som ett litet dött, hårigt djur som låg på överläppen.
”Vad hade ni för uppfattning om Ulf?” frågade Jan och avbröt Freds tankar.
”Han var en trevlig arbetskamrat som alltid gjorde sitt arbete utomordentligt”, sa den
andre mannen som såg ut som om han åt godis hela dagarna. ”Men om folk inte gjorde som han ville eller sa emot honom så kunde han bli väldigt irriterad och till och med arg ibland. Det var det som till slut fick honom sparkad. Han gick över gränsen med en person som kom hit och skulle klaga. Han klippte till henne rakt i ansiktet. Som tur var så anmälde hon inte honom men det var tillräckligt för att få honom sparkad.”
”Sparkad? När skedde detta?”
”Det var ungefär en månad sedan”, sade den långa herren och såg hjärtligt på Jan.
”Intressant”, sa Jan till Fred.
”Mmm…” svarade Fred fundersamt.
Jan vände sig åter mot de två männen och sa:
”Ja mina herrar, tack för pratstunden.”
”Ingen orsak”, svarade de, samtidigt som de vinkade adjö till Fred och Jan.
”Ulf verkade ha ett väldigt hett temperament”, sa Jan när de var på väg till bilen.
”Ja”, svarade Fred. ”Tänk om han hade fått reda på att Tanja hade en affär med mannen han såg på festen?”
”Han skulle ha blivit rasande. Kanske skulle han till och med gett sig på Tanja”
De var framme vid bilen. Eftermiddagssolen stekte och det var helt vindstilla. Jan fick ta av sig kavajen innan han satte sig i bilen.
Jan bestämde sig för att åka upp till Öjersjö innan det blev för mörkt för att ta ett snack med Tanja. Han släppte av Fred på polisstationen och bad honom att städa kontoret. Fred accepterade detta eftersom han visste att om stod man bra till hos Jan så var det stor möjlighet att bli befordrad.
Inne i köket satt Tanja och stirrade rödögd på en fläck på tapeten. När hon märkte att Jan var där torkade hon tårarna och vände sig om.
”Tanja…” sa Jan försiktigt. ”Vad hände egentligen den där lördagseftermiddagen?”
”Jag gjorde det”, sade hon med en lätt darrning på rösten. ”Det var inte meningen… Jag vågade inte berätta innan. Han hade fått reda på att jag var otrogen mot honom. Jag stod i köket och hackade grönsaker till lunchen när han kom in skrikandes, helt ursinnig”, hennes röst brast och tårarna började rinna. ”Han började slå mig och hota att döda mig så jag tog kniven och högg honom innan han högg mig.”
”Jag är rädd att jag måste ta dig till stationen och häkta dig tillsvidare”, sa Jan medlidsamt.
När Jan hade stuvat in Tanja i bilen gick han upp till Leo och Tim på övervåningen. Han tyckte väldigt synd om de två pojkarna. De hade inom loppet av tre dagar förlorat sin pappa och nu även sin mamma. Det kändes inte kul att berätta denna nyhet för dem.
I allrummet på andra våningen höll Leo och Tim på att spela Guitar Hero. Jan ställde sig bredvid den lilla lädersoffan där Tim satt under tiden Leo spelade. Jan lade märke till att Tim hade en polotröja som var alldeles för stor för honom. Varför hade han det? När Jan suttit en stund och funderat över detta hade Leo spelat klart.
”Killar, jag vet inte hur jag ska säga detta… men er mamma har erkänt att hon begick mordet på er pappa”, sade Jan. Pojkarna tittade på varandra med rädsla i blicken.
”Kommer hon att åka i fängelse nu?” frågade Tim ängsligt
”Troligen”, svarade Jan och såg på Tim där han satt i soffan och tittade ut genom fönstret. Plötsligt lade han märke till ett blåmärke till på Tims andra arm. Då ramlade polletten ner.
Han böjde sig fram och drog ner Tims krage på polotröjan. På halsen hade han stora blåmärken. Det var ingen tvekan om att någon hade försökt strypa honom.
”Vem vad det som gjorde detta?” sa Jan och försökte hålla sig lugn. Tim såg förskräckt på honom. ”Var det din pappa!? Snälla Tim, berätta vad som har hänt. Vill du att din mamma ska åka i fängelse i femton år? Om det har hänt något så är jag säker på att det var i självförsvar och du är inte straffmyndig än. Snälla, för din mammas skull”
”Jag ska berätta”, sa Leo. ”Det var inte meningen att mamma skulle bli anklagad men vi kunde inte ljuga för henne. När mamma fick reda på att det var vi så tog hon på sig skulden för att skydda oss”
”Vad var det som hände då?”
”Det var lördagsmorgon. Mamma hade åkt till pilates passet och pappa hade åkt till jobbet. Jag och Tim bestämde oss för att baka. När Tim höll på att kavla degen så gick brödkaveln sönder. Han råkade tappa den i golvet. Några minuter senare hör vi att någon kommer hem. Först tror vi att det var mamma som kom men snart förstod vi att det var pappa som kom hem tidigt från jobbet. Vi tror att han var full för han var inte jätte stadig på benen.”
”Jag tror att han hade varit på någon bar och supit”, sa Jan. ”Han förlorade nämligen sitt jobb för en månad sedan.
”Det förklarar varför han hade blivit så arg den senaste tiden” sa Leo innan han fortsatte med sin historia. ”När pappa kom in i köket var han redan irriterad och arg. När han såg att Tim hade gjort sönder brödkaveln så måste det ha varit sista droppen. Han blev helt rasande och tog den söndriga brödkaveln och började slå Tim med den. Jag försökte dra bort honom han var för stark och puttade bort mig ner på golvet. När jag väl hade kommit på fötter igen så hade han släppt brödkaveln och börjat strypa Tim. Jag handlade i panik, tog upp en kökskniv som låg på bänken och plötsligt låg han där på marken. Död. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag har sett några polisfilmer så jag torkade bort fingeravtrycken från kniven och la den i en kökslåda sedan stack jag och Tim därifrån.”
Jan ringde till socialjouren för att de skulle ordna med omhändertagande av pojkarna i väntan på vidare utredning. Han ringde även till häktet för att ordna så att Tanja blev frisläppt och så att hon fick reda på vad som hänt. Sedan gick han med tunga steg ut till sin bil. Han kände ingen glädje över att ha löst fallet, bara sorg över den familjetragedi han fått vara med om.
Lenas kommentar: (Jag upprepar inte det som Madeleine redan har tagit upp) Tack för spännande och sorglig läsning! Bra uppbyggd intrig, dina miljö - och personbeskrivningar gör att det är lätt att leva sig in. Man får en tydlig bild av karaktärerna Du har en personlig stil, med en lite humoristisk underton som ändå passar innehållet. Dialogen känns trovärdig och du bygger upp spänningen stegvis. Historien har flera oväntade vändningar, vilket gör den både rolig och spännande att läsa. Berättelsen innehåller många träffsäkra detaljer och ett varierat ordval. Berättelsen känns mycket trovärdig. Inledning och avslut passar till innehållet.
När du skriver om kala hjässor gör du ett syftningsfel så att man tror att männen har på sig dem liksom kostymerna. Hur ser man hjärtligt på någon? Vad menar du? Byt undertiden de vinkade till medan de... Du har fel tidsform på några ställen. Kolla över din styckeindelning, näst sista stycket skulle kunna delas upp. Fundera på om du kan göra titeln mindre avslöjande men ändå intresseväckande.
Det ska bli ett nöje att läsa din deckare igen!/Lena
Get a Voki now!
Betygssatt - fråga mig/Lena
Blå förort
Duns!
”Här är en rapport på Jönssonfallet som skulle vara klar idag”, sa Fred Holm glatt och dumpade en tjock pappersbunt på skrivbordet.
Jan suckade. Det var mycket att göra på stationen. Skrivbordet på hans lilla, fast väldigt ljusa, kontor var överbelamrat med olika rapporter som han skulle läsa. Nu skulle han även behöva rätta den Fred lämnat in. Fred var en duktig polisassistent och hittade ledtrådar som ingen annan hittade men när det kom till rapporter var han inte Shakespeare direkt. Bortsett från skrivbordet var Jans kontor väldigt välstädat. Det var ljust eftersom hela den bortre väggen täcktes av ett stort fönster och tapeterna var ljust gula.
”Det har förresten ringt en kvinna och sagt att hon hittat en död man i en villa utanför Göteborg. Jag tror att det hette Öjer-någonting”, sa Fred med sin lite hesa röst.
”Öjersjö”, sa Jan
Fred såg undrande på honom.
”Jag har varit och badat i Kåsjön som ligger där. Verkar som ett lugnt område.”
”Ja kanske det”, sa Fred. ”Det är i alla fall folk på väg dit nu och vi borde nog också sticka dit.”
Bilen saktade in utanför ett stort rött tvåplanshus med takkupor och rött tak. Eftermiddagssolen sken över gräsmattan på den stora tomten. När Jan såg trädgården vaknade hans längtan efter förortslivet. Fru, barn, stort hus och en härlig trädgård. Men hans jobb tog upp för mycket tid. Han jobbade till och med idag fast att det var lördag. Även om han träffade en kvinna skulle hon tröttna på att han alltid var upptagen och aldrig hade tid för henne.
Inne i det luftiga moderna köket hoppade kriminalteknikerna runt och undersökte allting. På golvet framför diskbänken låg en man. Om det inte hade varit för allt blod som låg i en pöl vid hans rygg ,och att han låg helt stilla med uppspärrade ögon som stirrade upp mot taket, så skulle man kunna tro att han levde. Men så var det inte.
”Ulf Sandvik, 48 år. Fru och två barn, en sorglig historia”, sa kriminalteknikern Magnus samtidigt som han gick fram mot Jan och Fred som stod i öppningen till köket.
”Hur dog han?” frågade Fred
”Knivhuggen i ryggen. Perfekt träff, dog direkt”, sa Magnus. ”Mordet skedde någon gång mellan halv tolv och ett idag.” Magnus pausade och tittade på Jan och Fred med en allvarlig min. ”Vi tror att vi har hittat mordvapnet.” fortsatte han. ”Det är en kökskniv men den är tyvärr avtorkad så vi har inga fingeravtryck.”
”Synd. Har ni hittat några andra ledtrådar?”
”Nej, bara en trasig brödkavel.”
Just då kom en kvinna gående emot dem. Hon var kort och liten i kroppen men är ändå vältränad. Hennes lockiga långa hår satt i en hästsvans och hon bar träningskläder. Jan hann inte stoppa henne. Ett gällt skri skar genom tystnaden i den lilla förorten och följdes av ett våldsamt gråtande. Jan ledde snabbt bort kvinnan från köket, bort från hennes avlidna man och upp på övervåningen. När hon hade slutat att gråta försökte Jan att ställa några frågor.
”Stämmer det att du heter Tanja Sandvik och var gift med Ulf?” undrade han.
Tanja nickade stumt.
”Hur var ert äktenskap?”
”Vi hade det bra. Men vi hade våra stunder precis som alla par”, mumlade hon.
”Hade er man några fiender?”
”Inte vad jag vet”, sa Tanja
”Hur var det på jobbet då?”
”Jag uppfattade det alltid som att han var omtyckt där. Han jobbade ganska mycket. Jag tror till och med att han jobbade tidigare idag.”
”Jasså. Var har du varit idag då?”
”Jag var på pilates nästan hela dagen. Den började vid elva och fortsatte fram till tre. Sedan gjorde jag några ärenden.”
”Jaha”, sa Jan
De hörde en dörr som smälldes igen.
”Åh nej! Det är mina barn”, utropade Tanja förskräckt.
Jan sprang ner och tryckte ut barnen genom dörren ut på verandan. Det var två killar, en i tolvårsåldern och en i femtonårsåldern. Den äldsta var lång och vältränad med mörkt lockigt hår, bruna ögon och såg ut att ha bra självförtroende. Han hade en svart T-shirt och slitna byxor på sig. Den yngre var betydligt kortare, smal, nästan spinkig och såg väldigt rädd och ynklig ut. Men han hade samma lockiga hår och bruna ögon som sin bror. Han bar en rutig skjorta som var knäppt ända upp i halsen och smala blå jeans.
”Killar det har hänt något hemskt med er far. Så ni måste svara på några frågor och inte gå in i huset förrän ni har tillåtelse av oss. Är det okej?”
”Ja”, svarade de ängsligt.
”Hur är er relation med er far?”
”Bra”, svarade den äldsta som hette Leo.
”Tror ni att någon var arg på honom?”
”Nej, han var omtyckt av grannarna”, sa Leo
”Är det något annat som ni tycker har varit konstigt i familjen under de senaste veckorna?”
”Nej, allt var som vanligt”, sa den yngsta brodern, Tim, men tittade samtidigt ner i marken.
”Okej”, Jan såg ett blåmärke på Tims ena underarm. ”Vad har hänt med din arm?” frågade han.
”Jag ramlade med cykeln”, sa Tim.
Dagen efter skickade Jan ut ett gäng poliser för att knacka dörr hos grannarna för att fråga om de hade sett eller hört något.
”Det finns inga vittnen”, sa Fred. ”Vi frågade vad de tyckte om familjen Sandvik. Nästan alla som kände dem tyckte de var en vanlig, trevlig familj. En granne berättade däremot att Ulf har dåligt ölsinne. På en fest som grannarna haft för några månader sedan hade han blivit arg när hans fru dansat för länge med en annan man och så hade Ulf börjat mucka gräl med mannen.”
”Aha”, svarade Jan. ”Vi kanske ska tala med Tanja igen och leta reda på den där mannen.”
Jan knackade på ytterdörren till Sandviks hus. Ingen öppnade men lamporna var tända så Jan kände på dörren. Den var upplåst. Han smög sakta in i huset. Han hörde att en man och en kvinna grälade. Kvinnan var Tanja och Jan trodde sig ana vem mannen var. Han smög upp för trappan.
”Men var höll du hus då, älskling?” frågade Tanja irriterat. ”Jag fick göra dubbelövningarna på passet helt själv.”
”Det är komplicerat”, sade den okända mannen.
”Ja, det verkar så”, sa Jan när han kom upp från trappan där han stått och lyssnat.
Framför honom står Tanja med ett förskräckt ansiktsuttryck bredvid en muskulös man med blont hår och intensivt blå ögon. Jan tittar på honom och säger:
”Och vad heter du?”
”Anders Nilsson, konstapeln”, svarar mannen ironiskt.
”Så det är du som är Tanjas älskare”, sa Jan lite irriterat.
”Men…” börjar Tanja
”Jag vet redan”, sa Jan lugnt. ”Låt mig nu få prata med Anders nere på stationen.
Jan tog tag i Anders och förde honom ner till polisbilen.”
Inne på stationen började Jan förhöra Anders i ett av de små förhörsrummen. Alla såg likadana ut med gråa betongväggar och golv, ett litet bord i mitten och fyra stolar. På bordet låg en bandspelare. Jan satte på den och började fråga ut Anders.
”Var befann du dig lördagen den 19 maj 2007, klockan halv tolv till ett?”
”Jag var hemma och såg på TV”, sa Anders samtidigt som han stirrade oavbrutet på väggen.
”Mitt på dagen en solig lördag?” Sa Jan misstänksamt.
”Ja, vad är det för fel på det!?” sa Anders, plötsligt irriterad.
”Inget”, svarade Jan. ”Men var det ingen som såg dig under den tiden?”
”Nej. Tror du mig inte!?”
”Jo, självklart men det håller inte som alibi och just nu är du huvudmisstänkt i denna mordutredningen. Om du inte ger mig något som visar att du är oskyldig så kommer jag att häkta dig.”
”Men häkta mig då gubbstrutt!” skrek Anders argt.
Sagt och gjort. Anders spenderade en natt i häktet. Dagen efter frågade han efter Jan. Han ville prata. Väl inne i förhörsrummet igen börjar Anders nästan att gråta.
”Jag har ett alibi. Snälla låt mig inte få sova där en natt till”, bönföll han Jan.
”Låt oss höra vad du har”, sa Jan
”Jag var med en annan kvinna, okej?” sa Anders. ”Hon heter Sandra Berg. Ni kan kolla med henne om ni vill försäkra er om att jag inte ljuger.”
”Varför sa du inte det från början?”
”Jag vill inte att Tanja ska få reda på det. Snälla säg inget!”
”Du har mitt ord”, sa Jan och kände att dagens goda gärning var avklarad.
Senare på dagen åkte Jan och Fred till Ulfs arbetsplats för att snacka med hans arbetskompisar. Ulf hade jobbat på skatteverket som taxeringsintendent. Jan såg två medelålders män vars hjässor var kala och de bar kostym. De stod och diskuterade något som verkade väldigt viktigt i den lilla färgglada entrén. Jan bestämde sig för att snacka med dem. De verkade ha koll på läget om man säger så.
”Hej! Mitt namn är Kommissarie Jan Nordström. Jag leder mordutredningen på Ulf Sandvik och undrade om ni skulle kunna svara på några frågor.”
”Javisst”, sade den ena mannen som var aningen längre än sin kollega. Han hade en
mycket välansad mustasch. Den störde Fred lite eftersom han ansåg att en mustasch såg ut som ett litet dött, hårigt djur som låg på överläppen.
”Vad hade ni för uppfattning om Ulf?” frågade Jan och avbröt Freds tankar.
”Han var en trevlig arbetskamrat som alltid gjorde sitt arbete utomordentligt”, sa den
andre mannen som såg ut som om han åt godis hela dagarna. ”Men om folk inte gjorde som han ville eller sa emot honom så kunde han bli väldigt irriterad och till och med arg ibland. Det var det som till slut fick honom sparkad. Han gick över gränsen med en person som kom hit och skulle klaga. Han klippte till henne rakt i ansiktet. Som tur var så anmälde hon inte honom men det var tillräckligt för att få honom sparkad.”
”Sparkad? När skedde detta?”
”Det var ungefär en månad sedan”, sade den långa herren och såg hjärtligt på Jan.
”Intressant”, sa Jan till Fred.
”Mmm…” svarade Fred fundersamt.
Jan vände sig åter mot de två männen och sa:
”Ja mina herrar, tack för pratstunden.”
”Ingen orsak”, svarade de, samtidigt som de vinkade adjö till Fred och Jan.
”Ulf verkade ha ett väldigt hett temperament”, sa Jan när de var på väg till bilen.
”Ja”, svarade Fred. ”Tänk om han hade fått reda på att Tanja hade en affär med mannen han såg på festen?”
”Han skulle ha blivit rasande. Kanske skulle han till och med gett sig på Tanja”
De var framme vid bilen. Eftermiddagssolen stekte och det var helt vindstilla. Jan fick ta av sig kavajen innan han satte sig i bilen.
Jan bestämde sig för att åka upp till Öjersjö innan det blev för mörkt för att ta ett snack med Tanja. Han släppte av Fred på polisstationen och bad honom att städa kontoret. Fred accepterade detta eftersom han visste att om stod man bra till hos Jan så var det stor möjlighet att bli befordrad.
Inne i köket satt Tanja och stirrade rödögd på en fläck på tapeten. När hon märkte att Jan var där torkade hon tårarna och vände sig om.
”Tanja…” sa Jan försiktigt. ”Vad hände egentligen den där lördagseftermiddagen?”
”Jag gjorde det”, sade hon med en lätt darrning på rösten. ”Det var inte meningen… Jag vågade inte berätta innan. Han hade fått reda på att jag var otrogen mot honom. Jag stod i köket och hackade grönsaker till lunchen när han kom in skrikandes, helt ursinnig”, hennes röst brast och tårarna började rinna. ”Han började slå mig och hota att döda mig så jag tog kniven och högg honom innan han högg mig.”
”Jag är rädd att jag måste ta dig till stationen och häkta dig tillsvidare”, sa Jan medlidsamt.
När Jan hade stuvat in Tanja i bilen gick han upp till Leo och Tim på övervåningen. Han tyckte väldigt synd om de två pojkarna. De hade inom loppet av tre dagar förlorat sin pappa och nu även sin mamma. Det kändes inte kul att berätta denna nyhet för dem.
I allrummet på andra våningen höll Leo och Tim på att spela Guitar Hero. Jan ställde sig bredvid den lilla lädersoffan där Tim satt under tiden Leo spelade. Jan lade märke till att Tim hade en polotröja som var alldeles för stor för honom. Varför hade han det? När Jan suttit en stund och funderat över detta hade Leo spelat klart.
”Killar, jag vet inte hur jag ska säga detta… men er mamma har erkänt att hon begick mordet på er pappa”, sade Jan. Pojkarna tittade på varandra med rädsla i blicken.
”Kommer hon att åka i fängelse nu?” frågade Tim ängsligt
”Troligen”, svarade Jan och såg på Tim där han satt i soffan och tittade ut genom fönstret. Plötsligt lade han märke till ett blåmärke till på Tims andra arm. Då ramlade polletten ner.
Han böjde sig fram och drog ner Tims krage på polotröjan. På halsen hade han stora blåmärken. Det var ingen tvekan om att någon hade försökt strypa honom.
”Vem vad det som gjorde detta?” sa Jan och försökte hålla sig lugn. Tim såg förskräckt på honom. ”Var det din pappa!? Snälla Tim, berätta vad som har hänt. Vill du att din mamma ska åka i fängelse i femton år? Om det har hänt något så är jag säker på att det var i självförsvar och du är inte straffmyndig än. Snälla, för din mammas skull”
”Jag ska berätta”, sa Leo. ”Det var inte meningen att mamma skulle bli anklagad men vi kunde inte ljuga för henne. När mamma fick reda på att det var vi så tog hon på sig skulden för att skydda oss”
”Vad var det som hände då?”
”Det var lördagsmorgon. Mamma hade åkt till pilates passet och pappa hade åkt till jobbet. Jag och Tim bestämde oss för att baka. När Tim höll på att kavla degen så gick brödkaveln sönder. Han råkade tappa den i golvet. Några minuter senare hör vi att någon kommer hem. Först tror vi att det var mamma som kom men snart förstod vi att det var pappa som kom hem tidigt från jobbet. Vi tror att han var full för han var inte jätte stadig på benen.”
”Jag tror att han hade varit på någon bar och supit”, sa Jan. ”Han förlorade nämligen sitt jobb för en månad sedan.
”Det förklarar varför han hade blivit så arg den senaste tiden” sa Leo innan han fortsatte med sin historia. ”När pappa kom in i köket var han redan irriterad och arg. När han såg att Tim hade gjort sönder brödkaveln så måste det ha varit sista droppen. Han blev helt rasande och tog den söndriga brödkaveln och började slå Tim med den. Jag försökte dra bort honom han var för stark och puttade bort mig ner på golvet. När jag väl hade kommit på fötter igen så hade han släppt brödkaveln och börjat strypa Tim. Jag handlade i panik, tog upp en kökskniv som låg på bänken och plötsligt låg han där på marken. Död. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag har sett några polisfilmer så jag torkade bort fingeravtrycken från kniven och la den i en kökslåda sedan stack jag och Tim därifrån.”
Jan ringde till socialjouren för att de skulle ordna med omhändertagande av pojkarna i väntan på vidare utredning. Han ringde även till häktet för att ordna så att Tanja blev frisläppt och så att hon fick reda på vad som hänt. Sedan gick han med tunga steg ut till sin bil. Han kände ingen glädje över att ha löst fallet, bara sorg över den familjetragedi han fått vara med om.
Lenas kommentar: (Jag upprepar inte det som Madeleine redan har tagit upp) Tack för spännande och sorglig läsning! Bra uppbyggd intrig, dina miljö - och personbeskrivningar gör att det är lätt att leva sig in. Man får en tydlig bild av karaktärerna Du har en personlig stil, med en lite humoristisk underton som ändå passar innehållet. Dialogen känns trovärdig och du bygger upp spänningen stegvis. Historien har flera oväntade vändningar, vilket gör den både rolig och spännande att läsa. Berättelsen innehåller många träffsäkra detaljer och ett varierat ordval. Berättelsen känns mycket trovärdig. Inledning och avslut passar till innehållet.
När du skriver om kala hjässor gör du ett syftningsfel så att man tror att männen har på sig dem liksom kostymerna. Hur ser man hjärtligt på någon? Vad menar du? Byt undertiden de vinkade till medan de... Du har fel tidsform på några ställen. Kolla över din styckeindelning, näst sista stycket skulle kunna delas upp. Fundera på om du kan göra titeln mindre avslöjande men ändå intresseväckande.
Det ska bli ett nöje att läsa din deckare igen!/Lena
Deckaren är rättad nu!// Hannah <3