mordet på Willjam Berggren Kapitel 1 En kväll som mycket väl liknade gårdagens hände något helt fruktansvärt vid 22 tiden då kommissarie Olsson kollade på en amerikansk långfilm som gick på TV. Under tiden hände något som skulle förändra hans liv för evigt. 27,3 km från honom sprang en man för sitt liv, han hade en sliten och blodig italiensk kavaj. Han hade ett blödande sår på vänstra vaden som inte visade på att sluta blöda. Han tittade hastigt bakåt, nej han var inte förföljd. Han hade blivit lämnad för att lida, för att plåga honom. Han vände av från den lilla skogsstigen och försökte ta sig fram igenom den täta terrängen. Han snubblade på en rot men var snabbt på fötter, ”hörde han ett knakande bakom sig? Tänk inte på det, bara spring, spring” skrek hans huvud medans hans blödande ben ilade av smärta. Han slängde sig bakom stubben till ett nerfallet träd, han kunde inte stanna här så länge, hans förföljare var både farlig och snabb. Han koncentrerade sig på att få vaden att sluta blöda, han tog sin röda slips och band fast den trasa som hade varit hans skjorta, den hade varit vit men nu var den smutsig och blodig. Han fortsatte men nu spelade han ett mer risk fyllt spel än innan han gick tillbaka samma väg som han kom ungefär i 30 meter sen svängde han av åt höger. Nu var det allt eller inget. Han kollade till såret på vaden, nej det hade inte blött igenom än men det var inte så mycket tid kvar tills det skulle det. Han hade hunnigt ca 5-6 meter innan han hörde tunga fotsteg, han kastade sig på bakom närmaste träd. Det lät inte så mycket på grund av att det inte fanns så många torra löv. Han tryckte sig mot marken och lyssnade medans han hörde några bekanta röster stanna och började prata. – varför stannar vi? Sa en yngre röst. – för att den jäveln ska få lida för sina brott, sa en annan mycket äldre och kraftigare röst. – Han är en mördare och förtjänar att lida, sa en tredje röst. Han blöder mycket som ni ser, vi måste få tag på honom innan han skjuter sig. –Ja, så klart, sa den yngre rösten. Han har en sak som vi vill ha och lite information också. Rösten lät tillfredsställd av skadeglädje. ”Vadå för sak, och vad för information?” Tänkte han. Männen fortsatte på den blodiga vägen och inte på den som han nyss hade gått, han kom snabbt på fötter och fortsatte att springa. ”Dom hade sagt att dom ville ha honom levande men det betyder inte att dom ska få det”, tänkte han och fingrade på den pistol som alltid var med och laddad, han skulle åtminstone spara en kula… Inte för dom utan för sig själv. Så som främlingslegionen blev tillsagd att göra fast i Afrika och inte i det kalla Norden. Detta blev den sista vettiga tanken som Willjam Berggren tänkte innan han gjorde det misstag som kostade honom livet. Kapitel 2 Tre dar senare på morgonen ringde telefonen hemma hos kommissarie Olsson. ”Konstigt” tänkte han ironiskt. ”alltid är det någon som vill förstöra min morgon med ett samtal” tänkte han när han rakade bort resten av den lilla stubben.”Och alla kommer aldrig att tänka på att låta mig få ta det lugnt” tänkte han och svarade. – John Olsson – Vi har fått en rapport om ett mord. Sa en röst i andra ändan. Chefen vill att du kommer utan fördröjningar. – Okej. Sa han uttråkat. I bilen tänkte han på att nästan ingen sa hans namn längre vilket besvärade honom. Han gillade inte att alla han kända bara kallade honom kommissarie Olsson eller bara kommissarie. Först hade han varit stolt men sedan hade det bara blivit jobbigare. När han kom till stationen så märkte han att en stor mängd journalister stod utanför, men när dom såg hans bil sprang alla till den. ”fan jävla journalistjävlar” tänkte han argt.” Att dom aldrig kan nöja sig med att snoka i sina egna fickor. Världen skulle vara ett jävla paradis utan dom jävla skrivblocken och dom störande frågor som inte har med dom att göra”. När han kom ut ur bilen och förbi alla journalisterna så stod chefen och väntade. -Vad tog sådan tid? Frågade han argt. -Kolla ut. Vad gäller det hela? -Ser inte du på nyheterna eller? En kille har blivit mördad. -Ett skott? -Ja men bara i benet. -Hur dog han då? -Kniv. Du ska reda ut detta. Uppfattat? -Ja Sir. Var finns liket? -På brottsplatsen, jag kommer personligen att eskortera dig dit.
Kapitel 3 När dom kom fram slogs kommissarie Olsson chock när han fick syn på liket. Det var helt misshandlat och uppskuret på ett sätt som inte var för att döda, kanske för tortyr men då skulle inte skära på samma sätt. -Vem är det? Frågade kommissarie Olsson -En som hade med Armstrong maffian att göra. Dom har visst inte låtit bli att döda sen senast. Sa chefen -Fan att dom skulle det, hela landet fruktar dom. Sa en yngre man i uniform. Hans röst var ostadig och verkade lite osäker. -Vem är detta? -Poliskommissarie Öberg. -Du måste skämta med mig. Utbrast kommissarie Olsson och drog med chefen för att prata i enrum med honom. Ska jag ha en jävla snorvalp efter mig i en brottsutredning som kan ha med maffia att göra. Sa han argt. -Ja du ska ha den här snorvalpen med dig för att träna honom. -Det är för farligt. -Men han kan säkert vara till hjälp.
Kommissarie Olsson grymtade till svar och gick tillbaka till den yngre mannen. -okej. De visar sig att vi ska jobba tillsammans. Sa han lite småsurt. -Det kommer säkert att gå bra. Vet du vilka som mördade honom? -Nej och dom som är misstänkta är för farliga för att du ska vara med. -Varför det? Frågade han argt -För att vi ska till Armstrong maffians högkvarter.
Svaret fick poliskommissarie Öberg att rysa och fråga om dom verkligen skulle dit. I bilen på väg dit pratade dom inte alls. En av dem för att han inte ville och den andra för han inte vågade. När dom kom fram tog kommissarie Olsson fram en ljuddämpad pistol och kastade den till kommissarie Öberg. -Du kommer vara mitt skydd. Sa han -Varför ska vi hit? -Du ska få se, från och med nu heter jag inte kommissarie Olsson utan John. -Okej Kapitel 4 När dom stod utanför den stora gråa bygganden tvekade John lite, senaste gången han hade varit här hade varit här så hade han fått sin kollega svårt skadetjuten på grund av det som han nu hade förhindrat. Han väcktes ur sina tankar när Öberg nuddade hans axel. Han tog ett djupt andetag och gick in.
När dom var inne så blev dom bemötta av två pistolpipor och en man som såg ut som en brottare. -vad vill ni? Frågade en av männen som hade pistol. -Vi vill träffa bossen. Sa John -Vi vill prata om Willjam Berggren som han mördade. Sa Öberg hastigt -Vem fan är han? Sa mannen med pistolen -Får vi prata med bossen nu?Sa John lite irriterat och blängde på Öberg -Visst, men kom ihåg ett snedsteg och ni är lika döda som det offret som står i skuld till oss. När dom gick vidare John märke till att Öberg dolde sitt ansikte. Han hann inte fundera mer på innan dom stod inför bossen -Ni ville prata med mig. Sa han, om vad? Hans röst var tydlig och passionerad. -Vi har ett offer som vi misstänker att era män har dödat. Sa John. -Vad heter han? -Willjam Berggren -Är han död? Sa bossen förvånat, hans ansikte visade en tillbakadriven förvåning. -Åå spela inte oskyldig nu. Utropade Öberg med hot i rösten, vi vet att det var du som sköt honom med såna här kulor. Sa han och tog fram en pistolshylsa som hade en kula som någon hade skärt i så att kulan var delad i fyra delar. -Öberg, du vet väll att vi inte har undersökt liket än? Hur fan kan du då veta hur kulan ser ut? -Jag undersökte såret. Sa Öberg snabbt. -Tror ni att jag dödar mina egna arbetare? sa bossen -Ja för han stod i skuld till er. Sa Öberg och tog ett steg framåt så att man kunde se hans ansikte, bossen drog genast ett förvånat andetag som sedan blev inspärrat av hårt samman bitna tänder. John märkte direkt att något var fel och drog undan honom för att prata med honom. -Varför anklagar du honom så? Och var i helvete fick du tag på kulan? -Det har inte du med att göra sa Öberg surt och vänd sig tillbaka mot bossen, men han märkte genast att han blev bemött med en pistolpipa som var riktad mot hans panna. -Hämnden blir ljuv din mördare. -Låt oss avsluta detta. Sa Öberg. -Vi kom inte hit för det här, vi kom hit för att prata. Sa John i ett förtvivlat försök att stoppa det som här på att hända.
Men det var för sent och Öberg slängde sig bakom en soffa medans bossen sköt mot honom. John stod och såg på, sedan gick han van som han var att ta tag i brottslingar så smög han till Öberg och tog tag i hans nackskin och drog ut honom till gatan utan att ta några notiser av att Öberg kämpade för att komma in och göra slut på bossen. Ungefär tio minuter senare kom en förstärkning som sedan tog bossen till stationen och sedan till förhör. -det verkar som om du har lyckats igen Olsson. sa polischefen. -Snorvalpen ledde nästan till min död. Sa Olsson. -På tal om det, jag undersökte kulan som var i benet på offret och dom som Öberg använde, dom var identiska både när det gällde slitage på hylsan och kulans form. -Så du menar att kulan var Öbergs? -Ja.
Just när chefen hade sagt detta så drog John en stor suck och började packa en väska. -Vart ska du? Sa chefen -Till Öberg, han är misstänkt för mord.
SLUT
Av: Mikael N
Har du rättat din deckare utifrån Marcus kommentarer?
Tack för spännande läsning! Din deckare har en röd tråd och början och slut passar med handlingen. Den innehåller flera bra formuleringar och några träffande detaljer. Dialogen är trovärdig och för berättelsen framåt. Du använder ett varierat språk. Man får följa flera olika personer vilket ger djup åt berättelsen. Den har ett överraskande slut och läsaren får tänka själv en hel del.
Du måste ha en titel på¨din deckare.Kommatecken saknas på några ställen. Titta över de ställen jag har strukit under, där finns felaktigheter. "Tack vare" skriver man när det är något positivt som har hänt och "på grund av" när det är något negativt. Du har missat dubbelteckning på något ställe. Stor bokstav fattas på på några ställen. Du ska däremot inte sätta ut stor bokstav efter skiljetecken när du återger tal, så här: - Jag kommer snart! skrek Josefin.
I början av kap 2 är det många tänkte på rad, kan du göra något år det? Varför tycker mördaren att det är dessvärre om den mördade dog?! Brukar ju vara syftet med mord. Som läsare känner man sig lite snuvad på brottets upplösning. Varför blev han mördad och hur hängde det ihop med mördaren? Där kan du vara tydligare.
mordet på Willjam Berggren
Kapitel 1
En kväll som mycket väl liknade gårdagens hände något helt fruktansvärt vid 22 tiden då kommissarie Olsson kollade på en amerikansk långfilm som gick på TV.
Under tiden hände något som skulle förändra hans liv för evigt. 27,3 km från honom sprang en man för sitt liv, han hade en sliten och blodig italiensk kavaj. Han hade ett blödande sår på vänstra vaden som inte visade på att sluta blöda. Han tittade hastigt bakåt, nej han var inte förföljd. Han hade blivit lämnad för att lida, för att plåga honom. Han vände av från den lilla skogsstigen och försökte ta sig fram igenom den täta terrängen. Han snubblade på en rot men var snabbt på fötter, ”hörde han ett knakande bakom sig? Tänk inte på det, bara spring, spring” skrek hans huvud medans hans blödande ben ilade av smärta. Han slängde sig bakom stubben till ett nerfallet träd, han kunde inte stanna här så länge, hans förföljare var både farlig och snabb. Han koncentrerade sig på att få vaden att sluta blöda, han tog sin röda slips och band fast den trasa som hade varit hans skjorta, den hade varit vit men nu var den smutsig och blodig. Han fortsatte men nu spelade han ett mer risk fyllt spel än innan han gick tillbaka samma väg som han kom ungefär i 30 meter sen svängde han av åt höger. Nu var det allt eller inget. Han kollade till såret på vaden, nej det hade inte blött igenom än men det var inte så mycket tid kvar tills det skulle det. Han hade hunnigt ca 5-6 meter innan han hörde tunga fotsteg, han kastade sig på bakom närmaste träd. Det lät inte så mycket på grund av att det inte fanns så många torra löv. Han tryckte sig mot marken och lyssnade medans han hörde några bekanta röster stanna och började prata.
– varför stannar vi? Sa en yngre röst.
– för att den jäveln ska få lida för sina brott, sa en annan mycket äldre och kraftigare röst.
– Han är en mördare och förtjänar att lida, sa en tredje röst. Han blöder mycket som ni ser, vi måste få tag på honom innan han skjuter sig.
– Ja, så klart, sa den yngre rösten. Han har en sak som vi vill ha och lite information också. Rösten lät tillfredsställd av skadeglädje.
”Vadå för sak, och vad för information?” Tänkte han. Männen fortsatte på den blodiga vägen och inte på den som han nyss hade gått, han kom snabbt på fötter och fortsatte att springa. ”Dom hade sagt att dom ville ha honom levande men det betyder inte att dom ska få det”, tänkte han och fingrade på den pistol som alltid var med och laddad, han skulle åtminstone spara en kula… Inte för dom utan för sig själv. Så som främlingslegionen blev tillsagd att göra fast i Afrika och inte i det kalla Norden. Detta blev den sista vettiga tanken som Willjam Berggren tänkte innan han gjorde det misstag som kostade honom livet.
Kapitel 2
Tre dar senare på morgonen ringde telefonen hemma hos kommissarie Olsson. ”Konstigt” tänkte han ironiskt. ”alltid är det någon som vill förstöra min morgon med ett samtal” tänkte han när han rakade bort resten av den lilla stubben.”Och alla kommer aldrig att tänka på att låta mig få ta det lugnt” tänkte han och svarade.
– John Olsson
– Vi har fått en rapport om ett mord. Sa en röst i andra ändan. Chefen vill att du kommer utan fördröjningar.
– Okej. Sa han uttråkat. I bilen tänkte han på att nästan ingen sa hans namn längre vilket besvärade honom. Han gillade inte att alla han kända bara kallade honom kommissarie Olsson eller bara kommissarie. Först hade han varit stolt men sedan hade det bara blivit jobbigare. När han kom till stationen så märkte han att en stor mängd journalister stod utanför, men när dom såg hans bil sprang alla till den. ”fan jävla journalistjävlar” tänkte han argt.” Att dom aldrig kan nöja sig med att snoka i sina egna fickor. Världen skulle vara ett jävla paradis utan dom jävla skrivblocken och dom störande frågor som inte har med dom att göra”. När han kom ut ur bilen och förbi alla journalisterna så stod chefen och väntade.
- Vad tog sådan tid? Frågade han argt.
- Kolla ut. Vad gäller det hela?
- Ser inte du på nyheterna eller? En kille har blivit mördad.
- Ett skott?
- Ja men bara i benet.
- Hur dog han då?
- Kniv. Du ska reda ut detta. Uppfattat?
- Ja Sir. Var finns liket?
- På brottsplatsen, jag kommer personligen att eskortera dig dit.
Kapitel 3
När dom kom fram slogs kommissarie Olsson chock när han fick syn på liket. Det var helt misshandlat och uppskuret på ett sätt som inte var för att döda, kanske för tortyr men då skulle inte skära på samma sätt.
- Vem är det? Frågade kommissarie Olsson
- En som hade med Armstrong maffian att göra. Dom har visst inte låtit bli att döda sen senast. Sa chefen
- Fan att dom skulle det, hela landet fruktar dom. Sa en yngre man i uniform. Hans röst var ostadig och verkade lite osäker.
- Vem är detta?
- Poliskommissarie Öberg.
- Du måste skämta med mig. Utbrast kommissarie Olsson och drog med chefen för att prata i enrum med honom. Ska jag ha en jävla snorvalp efter mig i en brottsutredning som kan ha med maffia att göra. Sa han argt.
- Ja du ska ha den här snorvalpen med dig för att träna honom.
- Det är för farligt.
- Men han kan säkert vara till hjälp.
Kommissarie Olsson grymtade till svar och gick tillbaka till den yngre mannen.
- okej. De visar sig att vi ska jobba tillsammans. Sa han lite småsurt.
- Det kommer säkert att gå bra. Vet du vilka som mördade honom?
- Nej och dom som är misstänkta är för farliga för att du ska vara med.
- Varför det? Frågade han argt
- För att vi ska till Armstrong maffians högkvarter.
Svaret fick poliskommissarie Öberg att rysa och fråga om dom verkligen skulle dit. I bilen på väg dit pratade dom inte alls. En av dem för att han inte ville och den andra för han inte vågade. När dom kom fram tog kommissarie Olsson fram en ljuddämpad pistol och kastade den till kommissarie Öberg.
- Du kommer vara mitt skydd. Sa han
- Varför ska vi hit?
- Du ska få se, från och med nu heter jag inte kommissarie Olsson utan John.
- Okej
Kapitel 4
När dom stod utanför den stora gråa bygganden tvekade John lite, senaste gången han hade varit här hade varit här så hade han fått sin kollega svårt skadetjuten på grund av det som han nu hade förhindrat. Han väcktes ur sina tankar när Öberg nuddade hans axel. Han tog ett djupt andetag och gick in.
När dom var inne så blev dom bemötta av två pistolpipor och en man som såg ut som en brottare.
- vad vill ni? Frågade en av männen som hade pistol.
- Vi vill träffa bossen. Sa John
- Vi vill prata om Willjam Berggren som han mördade. Sa Öberg hastigt
- Vem fan är han? Sa mannen med pistolen
- Får vi prata med bossen nu? Sa John lite irriterat och blängde på Öberg
- Visst, men kom ihåg ett snedsteg och ni är lika döda som det offret som står i skuld till oss.
När dom gick vidare John märke till att Öberg dolde sitt ansikte. Han hann inte fundera mer på innan dom stod inför bossen
- Ni ville prata med mig. Sa han, om vad? Hans röst var tydlig och passionerad.
- Vi har ett offer som vi misstänker att era män har dödat. Sa John.
- Vad heter han?
- Willjam Berggren
- Är han död? Sa bossen förvånat, hans ansikte visade en tillbakadriven förvåning.
- Åå spela inte oskyldig nu. Utropade Öberg med hot i rösten, vi vet att det var du som sköt honom med såna här kulor. Sa han och tog fram en pistolshylsa som hade en kula som någon hade skärt i så att kulan var delad i fyra delar.
- Öberg, du vet väll att vi inte har undersökt liket än? Hur fan kan du då veta hur kulan ser ut?
- Jag undersökte såret. Sa Öberg snabbt.
- Tror ni att jag dödar mina egna arbetare? sa bossen
- Ja för han stod i skuld till er. Sa Öberg och tog ett steg framåt så att man kunde se hans ansikte, bossen drog genast ett förvånat andetag som sedan blev inspärrat av hårt samman bitna tänder. John märkte direkt att något var fel och drog undan honom för att prata med honom.
- Varför anklagar du honom så? Och var i helvete fick du tag på kulan?
- Det har inte du med att göra sa Öberg surt och vänd sig tillbaka mot bossen, men han märkte genast att han blev bemött med en pistolpipa som var riktad mot hans panna.
- Hämnden blir ljuv din mördare.
- Låt oss avsluta detta. Sa Öberg.
- Vi kom inte hit för det här, vi kom hit för att prata. Sa John i ett förtvivlat försök att stoppa det som här på att hända.
Men det var för sent och Öberg slängde sig bakom en soffa medans bossen sköt mot honom. John stod och såg på, sedan gick han van som han var att ta tag i brottslingar så smög han till Öberg och tog tag i hans nackskin och drog ut honom till gatan utan att ta några notiser av att Öberg kämpade för att komma in och göra slut på bossen. Ungefär tio minuter senare kom en förstärkning som sedan tog bossen till stationen och sedan till förhör.
- det verkar som om du har lyckats igen Olsson. sa polischefen.
- Snorvalpen ledde nästan till min död. Sa Olsson.
- På tal om det, jag undersökte kulan som var i benet på offret och dom som Öberg använde, dom var identiska både när det gällde slitage på hylsan och kulans form.
- Så du menar att kulan var Öbergs?
- Ja.
Just när chefen hade sagt detta så drog John en stor suck och började packa en väska.
- Vart ska du? Sa chefen
- Till Öberg, han är misstänkt för mord.
SLUT
Av: Mikael N
Har du rättat din deckare utifrån Marcus kommentarer?
Tack för spännande läsning! Din deckare har en röd tråd och början och slut passar med handlingen. Den innehåller flera bra formuleringar och några träffande detaljer. Dialogen är trovärdig och för berättelsen framåt. Du använder ett varierat språk. Man får följa flera olika personer vilket ger djup åt berättelsen. Den har ett överraskande slut och läsaren får tänka själv en hel del.
Du måste ha en titel på¨din deckare.Kommatecken saknas på några ställen. Titta över de ställen jag har strukit under, där finns felaktigheter. "Tack vare" skriver man när det är något positivt som har hänt och "på grund av" när det är något negativt. Du har missat dubbelteckning på något ställe. Stor bokstav fattas på på några ställen. Du ska däremot inte sätta ut stor bokstav efter skiljetecken när du återger tal, så här: - Jag kommer snart! skrek Josefin.
I början av kap 2 är det många tänkte på rad, kan du göra något år det? Varför tycker mördaren att det är dessvärre om den mördade dog?! Brukar ju vara syftet med mord. Som läsare känner man sig lite snuvad på brottets upplösning. Varför blev han mördad och hur hängde det ihop med mördaren? Där kan du vara tydligare.
Jag ser fram emot att läsa din deckare igen!/Lena