Kapitel 1! Jessica var äldst av sina två bästa vänner, Lisa och Amanda, hon hade precis fyllt arton och fått sitt körkort. Jessica var en väldigt trevlig tjej men hon drogs lätt till mysterium. Lisa och Amanda var bara sjutton år gamla men dem hade alla växt upp tillsammans i den lilla förorten Öjersjö, Lisa var lite av en pojkflicka medan Amanda var otroligt tjejig. Jessica, Lisa och Amanda hade varit ute på picknick hela eftermiddagen efter en tur till Liseberg, efteråt hade de ätit picknick en bit bortanför Kåhög, på Liseberg hade Jessica lagt märke till en liten flicka och hennes mamma som längtansfullt iakttagit dem som roade sig men de deltog inte själva, Jessica och hennes kompisar såg att de var fattiga så dem hade betalat för åkattraktioner åt dem hela dagen, den lilla flickan kallades Gullet och var bara 5 år, de hade alla fäst sig mycket vid henne. De hade tänkt besöka familjen snart. -Amanda skrev du upp adressen till Gullet? frågade Jessica. -Ja, det gjorde jag, sa Amanda. -Det blir nog inte lätt att hjälpa dem, mamman tyckte inte om att vi skulle betala allt men eftersom Gullet blev så glad ville hon inte säga något, sa Lisa. Lisa såg att solen sakta började gå ner bakom träden. -Vi kanske borde åka tillbaka nu, det är nästan 50 kilometer tillbaka till Öjersjö och vi vill ju inte komma tillbaka för sent, sa Amanda. -Nej det har du rätt i, sa Jessica. De plockade ihop sina saker och satte sig i bilen. När de hade kommit till Kåhög hade det blivit mörkt, Jessica gillade inte att köra i mörkret så hon körde lite långsammare för att det inte skulle hända något. -Så mysiga dem här husen är, nämnde Lisa. -Ja, men de är lite för lantliga för min smak, sa Amanda. -Titta på det där stora, vita huset på kullen, sa Jessica. Är det inte fantastiskt? just så tycker jag att ett lantställe ska se ut. -Jo, det är jättefint, sa Lisa, undrar vem som äger det? Innan Jessica hann svara hände något oväntat som fick henne att glömma alla ytliga tankar, ena sekunden låg huset där så fridfullt och i nästa tycktes hela stå i lågor! Eld sprutades ut genom fönsterna och spred sig till taket. Jessica blev så överraskad att hon nästan tappade kontrollen över bilen, hon trampade på bromsen och samtidigt förstod hon att det måste ha varit en explosion så hon sprang ut ur bilen. -Det kanske finns folk där inne! vi måste göra vad vi kan för att rädda dem.
Kapitel 2! När hon kom närmare förstod hon att det inte skulle gå att ta sig in från framsidan så hon sprang mot baksidan, där möttes hon av ett kompakt rökmoln, som vinden förde med sig. När hon precis kom fram till baksidan såg hon en man som kröp genom häcken, det såg ut som om han sprang bort från det brinnande huset! -Stanna! skrek Jessica Mannen vände på huvudet men fortsatte springa, Jessica visste inte vad hon skulle tro, hade mannen satt eld på huset? vem var han? hon hade inte hunnit se så mycket av honom men ansiktet hade Jessica sett bra, han var även lång och såg rätt skabbigt klädd ut, Jessica var väldigt glad över att hon kom ihåg hans ansikte för det skulle nog komma att vara viktigt om hon skulle lyckas identifiera mannen. Jessica hann inte tänka mer på mannen för nu kom Lisa och Amanda springande och brandkåren kom endast några sekunder efteråt, helt oväntat kom ett tjockt rökmoln emot dem, Lisa och Amanda sprang åt ett håll och Jessica sprang åt ett annat men när Jessica såg sig om efter dem kunde hon inte se dem någonstans. Innan hon hann ropa på dem kom ännu ett tätt rökmoln emot henne, i blindo stapplade hon mot vägen, hon sprang rakt emot en liten träbyggnad, och hon var på väg att falla omkull. Då röken skingrades såg hon att det hade varit en hundkoja. Hon skulle just fortsätta, när hennes ögon föll på en liten bok bara några meter från hundkojan, hon tog ivrigt upp den, en plötslig tanke slog henne, då den mystiska mannen sprang bort från det brinnande huset, måste han ha passerat just den här platsen. Kunde det vara hans bok? kanske har jag råkat på en ledtråd, tänkte Jessica som var alldeles utom sig av spänning.
Kapitel 3! Jessica stoppade ner den lilla boken i sin väska, hon motstod frestelsen att undersöka den här, för elden hade nått sin höjdpunkt och gnistor flög i alla riktningar trots brandmännens försök. Hon såg sig hastigt om men kunde inte hitta Lisa och Amanda. Jessica sprang tillbaka till bilen precis innan hon kom fram till bilen såg hon en ung man lugnt sätta sig i bilen och starta motorn. Hade han tänkt flytta den till en säkrare plats eller stjäla den? hon fortsatte fram mot bilen då mannen hastigt la in backen och skickligt undvek de andra bilarna som var parkerade tätt intill. –Är det er bil? frågade han Jessica med ett leende, jag såg att den var väldigt nära elden så jag tänkte att jag kunde flytta den åt dig. –Ja, det är den, tack så mycket. När Jessica tittade noga på mannen såg hon att han bara såg ut att vara nitton-tjugo år, han såg mycket bra ut, hans hår var mörkt brunt och rakt, och han hade väldigt gulliga och snälla ögon. Han steg ur bilen och gick därifrån, just då såg hon att Lisa och Amanda gick mot henne. -Jag tror att vi måste åka hem nu, jag skulle ju ha varit hemma innan det blev mörkt. Lisa och Amanda hade inget emot att åka så de körde hemåt.
Kapitel 4! Jessica låg i sin säng och tänkte på den snygga killen hon träffat förut, hans snygga, musklade armar och hans otroligt söta ögon, hon hoppades verkligen att hon skulle träffa honom igen. När hon tänkte på detta kom hon plötsligt på boken som hon hittat, hon sprang upp ur sängen och tog upp den, när hon öppnade den såg hon att det var en dagbok! men hon förstod inte vad det stod för det var skrivet på ett konstigt, främmande språk, det såg ut som arabiska. Hon blev mer och mer säker på att det var den främmande mannens dagbok, hon såg i alla fall att det var en mans dagbok. Hon hoppades att detta skulle vara en bra ledtråd åt henne. Synd att hon inte kunde förstå vad det stod. Alla var likadana utom dem allra sista sidorna som var skrivna med slarvig svenska som Jessica fann alldeles för svår för att hon skulle kunna läsa, bokstäverna flöt ihop på ett hopplöst sätt, hon förstod endast några fraser, men hur mycket hon än försökte kunde hon inte få ut en enda hel mening. Jessica var helt övertygad om att hon skulle komma ett steg närmare lösningen om hon bara fick veta vems dagboken var. Med den tanken lät Jessica sin trötthet övermanna henne och hennes huvud sjönk sakta mot kudden. Hon väcktes helt plötsligt av att telefonen ringde. När hon väl orkade lyfta huvudet från kudden såg hon att klockan redan var ett. Hon sprang för att svara i telefonen när hon förstod att det bara var hon hemma. -Jag hoppas att jag inte störde dig jag ville bara säga förlåt för igår om du trodde jag hade tänkt ta din bil, i alla fall, jag heter Robin. -Åh, det gör inget det var snällt av dig att flytta på bilen, förlåt om jag verkade sur, jag heter Jessica. -Du tycker säkert att jag är jobbig, men jag hittade en ring på baksidan av trädgården och jag tänkte att den kanske var din, sa Robin. Jag tittade om det fanns nått som gick att rädda från huset. Jessica tänkte att det kanske också hade varit mannens. -Vad snällt av dig men jag hade ingen ring på mig igår, svarade Jessica när hon väl fick fram nåt. Men den kanske är mina kompisars. Hur ser den ut? -Jag tror att det är en examensring men jag är inte helt säker. -Då måste den vara någon killes, sa Jessica. Varför trodde du att den var min? -Jag fattade att den var en killes men jag tänkte att du kanske hade fått den av någon till exempel din pojkvän eller nått sånt, svarade Robin. -Nej, jag har ingen pojkvän, svarade Jessica samtidigt som hon kände hur blodet steg till hennes ansikte. Tur att inte han kunde se det. Varför undrade han sådana här saker? -Okej, sa Robin och lät genast gladare på rösten. -Jag bara undrar har den ringen någon inskription på arabiska eller nått sånt? för i så fall tror jag att jag vet vems det är. Hon tänkte på den mystiska ägaren till dagboken. -Jag kan inte läsa bokstäverna, sa Robin, men du får gärna komma hit och titta på den om du vill. -Ja, gärna! den kanske kan ge mig någon ledtråd. -Vill du att jag ska komma över till dig ikväll så du kan titta? -Ja, det vore jätte snällt tack så mycket för hjälpen! Jessica strålade av lycka, vem bryr sig om mysteriet nu när hon skulle få träffa Robin igen? Jessica sprang upp och började fixa sig, det skulle ta lång tid om hon skulle se perfekt ut i kväll.
Det ringde på dörren, Jessica öppnade och såg snygga Robin stå där, när de hade hälsat och så satte dem sig i soffan. -Kan jag få se ringen? frågade Jessica. Som svar tog Robin upp ringen ur sin ficka och gav den till henne, ringen var prydd med emblem och var försedd med en blå inskription. -Ser det inte ut att vara arabiska? undrade Jessica. -Jag tror det, Robin berättade om att huset var helt förstört och alla var väldigt nyfikna på vad som åstadkommit explosionen, brandmännen sa att det kunde ha varit en trasig ledning, men det tror jag inte det var. -Inte jag heller, det hände så plötsligt. -Jag vet inte vad jag ska göra med ringen, sa Robin. Du kanske vill ta den? -Okej, om du vill svarade Jessica med ett leende. Detta skulle vara perfekt för mysteriet som hon var fast besluten att lösa, när Robin skulle gå dröjde han sig kvar lite på trappan tills han såg Jessicas pappa komma gående mot huset, Jessica sa hej då till Robin och så körde han iväg. När hon pratade med sin pappa fick hon reda på att det var han som skulle höra av sig till mannen vars hus hade blivit nedbrunnet eftersom han var advokat. Nu har jag två spår, tänkte Jessica. Hon kom fram till att hon skulle lämna in dagboken till någon som kunde översätta från arabiska det första hon skulle göra imorgon. Kapitel 5!
Lisa och Amanda skulle snart komma och sen skulle dem åka och shoppa, medan hon väntade tittade hon åter igen igenom dagboken, mest för att få tiden att gå. När hon grubblade över den slarviga, svenska stilen, la hon plötsligt märke till ett ord som tidigare hade undgått henne. Det var en adress! ”Rådjursvägen 13”. Jessica stirrade på adressen. Var hade hon hört den förut? Det var konstigt, men Jessica var nästan helt säker på att det var där Gullet och hennes mamma bodde. Tur att Amanda skrev upp adressen! -Vad har Gullet för adress? frågade Jessica. -Rådjursvägen 13, svarade Amanda. Jessica hade kommit ett steg närmare mysteriet. Var det Gullets pappa som hade anlagt branden hos Raybolts? vad kunde han ha haft för motiv? Jessica berättade om ringen och dagboken. -Det är det enda spår som dagboken har gett mig, sa Jessica. -Jag förstår bara inte varför Gullets pappa skulle ha anlagt branden, svarade Amanda. De åkte iväg och shoppade och sedan skulle de gå till pizzerian för där kunde dem arabiska så att de kunde få dagboken översatt. När de kom fram till pizzerian såg de att det stod en ambulans utanför. -Hoppas det inte har hänt Ali Ouncabo något! Tjejerna kom fram precis när ambulansen åkte iväg. -Vad har hänt? frågade Jessica en kvinna som stod bredvid. -Det är ingen fara längre, svarade kvinnan, men det var precis att han klarade sig. Ali var ute och fiskade när hans båt välte, någon såg honom sjunka och ringde efter ambulansen, Jessica skulle få vänta med att få dagboken översatt så de bestämde sig för att åka till Gullet istället.
Kapitel 6!
-Hej Gullet! är din mamma hemma? Gullet såg stort på dem, då hon berättade en nyhet, som gjorde stort intryck på flickorna. -Mamma har gått till posten för att hämta brev från pappa. -Är inte din pappa hemma? undrade Jessica. -Nej, han har varit borta i över en vecka nu och mamma vet inte var han är. Flickorna utbytte hastigt några blickar. Jessica körde iväg för att hämta Gullets mamma på posten en liten bit bort och köpa mat åt dem för dem hade tänkt stanna på middag. -Jag hade aldrig kunnat ta emot era pengar om det inte vore för Gullet, sa Gullets mamma. Vi är inte vana vid att ta emot välgörenhet. När min man hade arbete hade vi det bra, det hade vi fortfarande haft om han inte hade blivit lurad, han är uppfinnare. Detta gav Jessica en andledning att skickligt fråga ut henne. I affären träffade Jessica Robin och hon bjöd med honom på middag. Jessicas pappa hade sagt att Felix Raybolt var intresserad av patent och Gullets pappa var uppfinnare, då kanske han hade haft anledning att elda upp huset. - Felix Raybolt lurande tyvärr min man på hans uppfinning, sa Gullets mamma, detta gjorde inte Jessica bättre till mods. När Jessica var hemma tittade hon återigen i dagboken där hon la märke till ett namn på en fabrik. Nu har jag det! Tänkte Jessica. Hon hade kommit på var Gullets pappa var någonstans. Han arbetar antagligen på den fabriken. Chansen är liten men det är ändå värt att ta den.
Kapitel 7!
-Jag har äntligen fått tag i Felix Raybolts fru, han är inte med henne, sa Jessicas pappa Stig, hon gav mig väldigt undvikande svar om var han är. -Jag skulle gärna träffa henne, sa Jessica. -Du skulle ju kunna åka till McDonalds, hon kommer säkert att stanna där, hon blev så ivrig att hon ringde till Lisa och Amanda som gärna ville följa med. De kom fram precis i tid för att se en bräcklig, medelålderskvinna gå ut ur en bil, Jessica kände direkt igen kvinnan från ett foto som hon hade sett, hon såg väldigt blek och orolig ut. Kvinnan stapplade till och tog tag i en stolpe, sen svimmade hon, Jessica och hennes vänner skyndade fram till fru Raybolt. -Felix! jämrade hon sig. -Er man kommer snart, sa Jessica lugnande. Jessicas ord hade en underlig verkan. Kvinnan satte sig upp och sa: -Min man är död, han blev inbränd. -Er man är inte död, sa Jessica tröstande. Hade han blivit inbränd? var det därför ingen visste var han är? -Han åkte dit samma kväll som eldsvådan för att träffa en man i affärer, jag har inte hört något från honom sen dess. Hade det varit Gullets pappa som hade träffat Felix den kvällen? det ser inte bra ut för honom, tänkte Jessica.
Kapitel 8!
När Jessica och hennes vänner var på väg att åka hem såg de Robin komma. De åt lunch tillsammans, samtidigt som de berättade om sitt möte med mrs Raybolt, de bestämde sig för att åka till fabriken som stod i dagboken. Robin gick fram till henne för hans föräldrar kände henne lite och Jessica frågade kvinnan några frågor fast blev avbruten när en polisbil kom för att förhöra kvinnan, så de begav sig mot fabriken, då de skulle köra ifrån McDonalds kom en av poliserna fram och stoppade dem. -Vi tror att det finns en brottsling i närheten så försök att hålla er borta från småvägar. -Tack ska ni ha, sa Jessica artigt och körde snabbt därifrån. När de hade kommit en bit bort sa Jessica att enligt vägbeskrivningen hon hade skulle de inte bara hålla sig på de stora vägarna. Några minuter senare kom de in på en ödslig väg, de körde genom en tät och enslig skog. -Tror du verkligen att han gömmer sig längst den här vägen? frågade Lisa ängsligt. -Jag kom och tänka på det redan innan poliserna sa något, erkände Jessica, då de körde vidare längst den slingriga vägen, höll de noga utkik. -Det är någon framför oss på vägen! utropade Lisa plötsligt, han ger tecken åt oss att stanna, gör det inte Jessica! Impulsivt trampade Jessica hårdare på gasen men lättade sedan hastigt på foten igen, hon skrattade lugnat. -En liftare! Lisa, du får inte skrämma mig så där! -Jag kunde inte se så tydligt, sa Lisa till sitt försvar. De körde förbi liftaren, han var inte det minsta lik mannen som sprungit ifrån huset. Efter ett tag kom de till ett vägskäl och stannade bilen. De visste inte vilken väg de skulle välja. -Jag ser en timmerkoja där borta, sa Amanda och pekade. Kan vi inte höra efter där? -Det var en bra idé, sa Jessica. Kojan låg gömd i en liten uthuggning, som var omgiven av mycket tät skog. De var halvvägs till kojan när Lisa grep tag i Jessicas hand och drog henne tillbaka. -Det är någon i buskarna där borta som iakttar oss, de tryckte sig tätt intill varandra och vågade inte fortsätta framåt, de kunde se den orörliga figuren titta på dem. Plötsligt brast Jessica ut i skratt. -Det är bara en fågelskrämma! utropade hon och Lisa såg förlägen ut, nu kunde hon se att det bara var en fågelskrämma. De knackade på dörren. -Jag hörde att någon rörde sig, viskade Amanda nervöst, någon gömmer sig därinne. Jessica tyckte också att hon hade hört ljudet, och plötsligt kom hon på att Gullets pappa var där, hon ryste till av spänning. -Kom så går vi tillbaka, viskade Lisa. -Nej, jag tänker se efter, om han gömmer sig här, ställ er bakom mig, så ska jag känna på dörren. Jessica tryckte försiktigt ner handtaget och kastade sig plötsligt med hela sin vikt mot dörren. Den gick upp snabbt och hon föll in i köket, rummet var tomt, allting var täckt med damm och var väldigt förfallet. När de kommit tillbaka till bilen bestämde de sig för att ta den högra vägen. Ett tag senare såg de en polis och stannade för att fråga: -Vägen till Lars Pettersons fabrik? upprepade han. Ni skulle ha följt vägen åt vänster flera kilometer härifrån, men ni kan komma dit en annan väg, fast den tar lite längre tid. Kapitel 9!
När de kom fram till Pettersons fabrik slutade alla för dagen, de strömmade ut ur fabriken i långa rader, Jessica iakttog männen med intresse. Hon kände igen en av männen. -Titta! utropade hon ivrigt. Det är mannen som jag såg springa bort från eldsvådan, det måste vara Gullets pappa. De körde efter honom men han gick fort, han svängde in på en annan gata, smalare än den förra. Jessica närmade sig honom hastigt men tappade bort honom då han svängde in på en gränd. -Jag tror att vi kan hinna upp honom på nästa gata, jag ser var gränden slutar, sa Jessica. De lade märke till att kvarteret framför dem hade blivit avspärrat, de skulle tappa bort honom, de parkerade så fort de kunde och sprang sedan för att leta efter honom. Förgäves sökte de igenom folkmassorna, han hade försvunnit. De begav sig till bilen igen för det hade börjat regna och åkte hemåt, de bestämde att de skulle åka tillbaka imorgon. Dagen efter regnade det så mycket att dem skulle bli tvungna att skjuta upp resan. Kapitel 10!
Två dagar senare körde de tillbaka till Lars Pettersons fabrik, när dem kom fram var det lunchdags för arbetarna, de sökte igenom platsen för att se vem som var Gullets pappa. Hon såg en ensam man och insåg att det var Gullets pappa. Hon gick fram mot honom medan Lisa och Amanda stannade kvar en bit bakom. Jessicas hjärta slog snabbare än vanligt när hon närmade sig mannen. Hans ledsna ansiktsuttryck tydde på dåligt samvete. -Ursäkta, men är du Gullets pappa? frågade Jessica. -Ja, svarade han frågande. Har det hänt något? frågade han oroligt. För ett ögonblick var Jessica svarslös, hon hade trott att han skulle vara kall och hård. -Nej då, svarade Jessica. Hon nämnde branden hos Raybolt och att vissa saker hade blivit hittade, det gick upp för honom att han kanske var misstänkt. -Jag har tappat min dagbok i närheten, jag undrar bara om någon har hittat den? han undvek Jessicas blick och hon märkte genast att han aktade sig för att nämna sitt besök på Raybolts område. Hon brydde sig inte om att ge honom dagboken trots att hon visste att den var hans. Det var tråkigt att förlora den, fortsatte han när Jessica inte svarade på hans fråga, den var mest skriven på arabiska och har inget värde förutom för mig och Felix Raybolt. -Vad har Felix med den att göra? undrade Jessica. -Dagboken innehåller saker som han önskar inte var nedskrivna. Han har lurat av mig en förmögenhet, men jag kan inte bevisa det utan dagboken. Han gjorde en hopplös gest och sjönk ner i en dyster tystnad. Åter tog Jessica på dagboken i väskan, men hon tvekade. Han tycktes tala sanning, men det bevisade inte att han inte hade satt eld på huset. Så Jessica ansåg att det var bäst att behålla dagboken tills allt var uppklarat. Innan hon han fråga honom nått mer gav fabriksvisslan till en signal som visade att lunchen var slut. -Jag måste gå nu, sa han hastigt. -Okej, när slutar du idag? frågade Jessica. -Klockan fyra, svarade han. -Då kan jag köra hem dig om du vill, sa hon och gick iväg till sina kompisar som otåligt stod och väntade. Hon berättade vad som hänt och de höll med henne om att de skulle vänta med att säga till polisen. Då de var på bio medan de väntade på att klockan skulle bli fyra lade Jessica märke till dem båda poliserna som hade varit på McDonalds. -Ja, det är han som har tänt på huset. Vi ska ta fast honom idag. Jessica blev intresserad av samtalet. -Han arbetar på Lars Pettersons fabrik, sa den ena polisen. De skulle anhålla honom för mordbrand! Poliserna reste på sig och lämnade biografen. Klockan var nästan fyra och därför förstod Jessica att dem skulle till fabriken. -Kom så går vi, viskade hon till sina kompisar. Vi måste härifrån, nu! De gick ut ur biografen och Jessica berättade vad hon hade hört på väg till bilen. -Vi är här först! utropade Jessica. Han kom gående mot bilen med ett leende på läpparna och satte sig i bilen, hon såg polisbilen komma körande och började köra, som tur var såg poliserna inte henne utan körde in på parkeringen. Nu började hon slappna av, det hade varit nära ögat! poliserna kommer återvända imorgon, jag måste varna honom, tänkte Jessica. För hon blev mer och mer säker på att han var oskyldig. Hon hann aldrig uttala varningen för när hon tittade i backspegeln, såg hon en bil hastigt närma sig bakifrån, det var en polisbil! Jessica tryckte foten på gaspedalen men polisbilen började ändå komma ikapp, de hade känt igen honom. -Stanna där! vrålade en av poliserna. Jessica lydde med ett uttryck som tydde på stark förvåning. Hon förstod direkt att det inte skulle hjälpa. -Ja då, här har vi honom, tillkännagav han belåtet. -Vad är meningen med det här? frågade Jessica med svag röst. -Att vi har fått tag i mannen som tände eld på Raybolts hus! tänkte ni försöka komma undan? Gullets pappa såg alldeles förbluffad ut över anklagelsen. -Vad säger ni för dumheter? jag hade inget att göra med eldsvådan. Ni har fått tag i fel person! -Jaså, det tror du? sa polisen sarkastiskt. Ni måste följa med oss. Han gick ut ur bilen och följde efter poliserna. Ni flickor får också följa med.
Kapitel 11!
-Ni blev sedd i närheten av Raybolts villa samma dag den brann, sa polisen. -Ja, jag begav mig visserligen till Raybolts villa… -Aha! då medger ni det. -Jag har inte medgett att jag har gjort något brottsligt, sa han häftigt. Jag gick till Felix Raybolts hus för att vi hade bestämt att träffas där. -Varför skulle du träffa honom? -Han var skyldig mig pengar för att han hade stulit min uppfinning. Jag ville antingen ha pengar eller mina ritningar tillbaka. -Vad sa Raybolt? -Han vägrade, vi började bråka, först var han orolig, han hade dåligt samvete. -Bråkade ni om uppfinningen? -Ja, han medgav att han hade stulit min uppfinning men att det inte fanns nått jag kunde göra för att bevisa det, det gjorde mig ursinnig, han sa åt mig att följa med in i huset. Han tuggade på en stor, svart cigarr, som inte var tänd, då han öppnade dörren repade han eld på en tändsticka, det blev en stor explosion. Jag tror att explosionen orsakades av en läcka i gasledningen. Jag visste att jag skulle bli anklagad om jag stannade kvar så jag sprang iväg. Jag tyckte jag såg honom vackla bort från huset, men jag kan ha tagit fel. När jag kom på bättre tankar hade elden spritt sig så mycket att det inte gick att ta sig in. Jag tycker inte att någon förtjänar att dö även om han hade stulit min uppfinning så jag tänkte försöka för att försäkra mig om att han inte var kvar men som sagt, branden hade spridit sig för mycket för att jag skulle komma in.… -Okej, ni flickor kan gå nu men vi måste ha kvar honom några dagar till.
Kapitel 12!
Jessica kom på en plan, hon trodde att Felix Raybolt gömde sig i skogen, därför ska de hålla sig i närheten av det nedbrunna huset, hon lämnade ett meddelande till Robin om vad hon hade tänkt göra och så att han gärna fick komma med om han hade tid. Efter några minuters färd såg hon Raybolts hus, det hade redan hunnit bli mörkt. Jessica körde förbi huset och gömde bilen i en tät skogsdunge. De gömde sig på ett ställe så att de inte syntes men de ändå kunde se själva. Några timmar senare sov Lisa och Amanda, men plötsligt vaknade de av ett skrik och ljudet av springande fötter. -Jessica! skrek Amanda. Hon fick inget svar, vad hade hänt? var var hon? vem hade skrikit? Medan de andra hade sovit hade Jessica tagit saken i egna händer. Hon hade plötsligt blivit medveten om några steg, men mannen var för långt bort för att hon skulle kunna se vem det var. Jessica lämnade sina kompisar och smög efter mannen. Det var Felix Raybolt. -Felix Raybolt, vad gör du här? frågade Jessica. Han ryckte häftigt till men han hämtade sig snabbt igen. -En tjej? han slog hennes ficklampa ur handen på henne och började springa. Jessica rusade efter honom medan hon skrek för att de andra skulle vakna. Lisa och Amanda sprang mot brandplatsen tills de fick syn på två män, det var Stig och Robin. -Var är Jessica? frågade båda samtidigt. Plötsligt kom en man springande runt en krök på vägen. Han såg vilka det var för sent för att hinna stanna. De förde honom till polisen där han erkände att branden var hans fel.
Tack för spännande läsning! Din deckare har en röd tråd och en början och slut som passar till historien. Den innehåller många bra formuleringar och väl valda detaljer. Stilen passar innehållet och dialogerna är trovärdiga. Det är extra bra att du använder retoriska frågor för att föra berättelsen framåt. Du har tänkt ut en ganska invecklad intrig som du lyckas återberätta på ett spännande sätt.
Tänk på när man ska använda de och dem. Jag förstår inte varför de passerar Kåhög när de åker från Liseberg? När du återger tal ska du inte ha stor bokstav efter skiljetecken. Ex: -När slutar lektionen? sa Sarah. Se över din kapitelindelning, kan du slå ihop några kapitel? Tänk på att aldrig byta rad efter en mening och du inte påbörjar ett nytt kapitel. Använd kommatecken mer. Gåendes är talspråk. På något ställe upprepar du samma ord flera gånger, kan du variera dig på något sätt. Poliserna vid MC Donalds kan vävas ihop bättre med resten av berättelsen och varför ville mannen in i huset igen - det brann ju?
Det ska bli ett nöje att läsa din deckare igen./Lena
Betygssatt!!
Rättad!!!
Dagboken!Kapitel 1!
Jessica var äldst av sina två bästa vänner, Lisa och Amanda, hon hade precis fyllt arton och fått sitt körkort. Jessica var en väldigt trevlig tjej men hon drogs lätt till mysterium. Lisa och Amanda var bara sjutton år gamla men dem hade alla växt upp tillsammans i den lilla förorten Öjersjö, Lisa var lite av en pojkflicka medan Amanda var otroligt tjejig.
Jessica, Lisa och Amanda hade varit ute på picknick hela eftermiddagen efter en tur till Liseberg, efteråt hade de ätit picknick en bit bortanför Kåhög, på Liseberg hade Jessica lagt märke till en liten flicka och hennes mamma som längtansfullt iakttagit dem som roade sig men de deltog inte själva, Jessica och hennes kompisar såg att de var fattiga så dem hade betalat för åkattraktioner åt dem hela dagen, den lilla flickan kallades Gullet och var bara 5 år, de hade alla fäst sig mycket vid henne. De hade tänkt besöka familjen snart.
- Amanda skrev du upp adressen till Gullet? frågade Jessica.
- Ja, det gjorde jag, sa Amanda.
- Det blir nog inte lätt att hjälpa dem, mamman tyckte inte om att vi skulle betala allt men eftersom Gullet blev så glad ville hon inte säga något, sa Lisa.
Lisa såg att solen sakta började gå ner bakom träden.
- Vi kanske borde åka tillbaka nu, det är nästan 50 kilometer tillbaka till Öjersjö och vi vill ju inte komma tillbaka för sent, sa Amanda.
- Nej det har du rätt i, sa Jessica.
De plockade ihop sina saker och satte sig i bilen.
När de hade kommit till Kåhög hade det blivit mörkt, Jessica gillade inte att köra i mörkret så hon körde lite långsammare för att det inte skulle hända något.
- Så mysiga dem här husen är, nämnde Lisa.
- Ja, men de är lite för lantliga för min smak, sa Amanda.
- Titta på det där stora, vita huset på kullen, sa Jessica. Är det inte fantastiskt? just så tycker jag att ett lantställe ska se ut.
- Jo, det är jättefint, sa Lisa, undrar vem som äger det?
Innan Jessica hann svara hände något oväntat som fick henne att glömma alla ytliga tankar, ena sekunden låg huset där så fridfullt och i nästa tycktes hela stå i lågor! Eld sprutades ut genom fönsterna och spred sig till taket. Jessica blev så överraskad att hon nästan tappade kontrollen över bilen, hon trampade på bromsen och samtidigt förstod hon att det måste ha varit en explosion så hon sprang ut ur bilen.
- Det kanske finns folk där inne! vi måste göra vad vi kan för att rädda dem.
Kapitel 2!
När hon kom närmare förstod hon att det inte skulle gå att ta sig in från framsidan så hon sprang mot baksidan, där möttes hon av ett kompakt rökmoln, som vinden förde med sig. När hon precis kom fram till baksidan såg hon en man som kröp genom häcken, det såg ut som om han sprang bort från det brinnande huset!
- Stanna! skrek Jessica
Mannen vände på huvudet men fortsatte springa, Jessica visste inte vad hon skulle tro, hade mannen satt eld på huset? vem var han? hon hade inte hunnit se så mycket av honom men ansiktet hade Jessica sett bra, han var även lång och såg rätt skabbigt klädd ut, Jessica var väldigt glad över att hon kom ihåg hans ansikte för det skulle nog komma att vara viktigt om hon skulle lyckas identifiera mannen. Jessica hann inte tänka mer på mannen för nu kom Lisa och Amanda springande och brandkåren kom endast några sekunder efteråt, helt oväntat kom ett tjockt rökmoln emot dem, Lisa och Amanda sprang åt ett håll och Jessica sprang åt ett annat men när Jessica såg sig om efter dem kunde hon inte se dem någonstans. Innan hon hann ropa på dem kom ännu ett tätt rökmoln emot henne, i blindo stapplade hon mot vägen, hon sprang rakt emot en liten träbyggnad, och hon var på väg att falla omkull. Då röken skingrades såg hon att det hade varit en hundkoja. Hon skulle just fortsätta, när hennes ögon föll på en liten bok bara några meter från hundkojan, hon tog ivrigt upp den, en plötslig tanke slog henne, då den mystiska mannen sprang bort från det brinnande huset, måste han ha passerat just den här platsen. Kunde det vara hans bok? kanske har jag råkat på en ledtråd, tänkte Jessica som var alldeles utom sig av spänning.
Kapitel 3!
Jessica stoppade ner den lilla boken i sin väska, hon motstod frestelsen att undersöka den här, för elden hade nått sin höjdpunkt och gnistor flög i alla riktningar trots brandmännens försök. Hon såg sig hastigt om men kunde inte hitta Lisa och Amanda. Jessica sprang tillbaka till bilen precis innan hon kom fram till bilen såg hon en ung man lugnt sätta sig i bilen och starta motorn. Hade han tänkt flytta den till en säkrare plats eller stjäla den? hon fortsatte fram mot bilen då mannen hastigt la in backen och skickligt undvek de andra bilarna som var parkerade tätt intill.
– Är det er bil? frågade han Jessica med ett leende, jag såg att den var väldigt nära elden så jag tänkte att jag kunde flytta den åt dig.
– Ja, det är den, tack så mycket.
När Jessica tittade noga på mannen såg hon att han bara såg ut att vara nitton-tjugo år, han såg mycket bra ut, hans hår var mörkt brunt och rakt, och han hade väldigt gulliga och snälla ögon. Han steg ur bilen och gick därifrån, just då såg hon att Lisa och Amanda gick mot henne.
- Jag tror att vi måste åka hem nu, jag skulle ju ha varit hemma innan det blev mörkt. Lisa och Amanda hade inget emot att åka så de körde hemåt.
Kapitel 4!
Jessica låg i sin säng och tänkte på den snygga killen hon träffat förut, hans snygga, musklade armar och hans otroligt söta ögon, hon hoppades verkligen att hon skulle träffa honom igen. När hon tänkte på detta kom hon plötsligt på boken som hon hittat, hon sprang upp ur sängen och tog upp den, när hon öppnade den såg hon att det var en dagbok! men hon förstod inte vad det stod för det var skrivet på ett konstigt, främmande språk, det såg ut som arabiska. Hon blev mer och mer säker på att det var den främmande mannens dagbok, hon såg i alla fall att det var en mans dagbok. Hon hoppades att detta skulle vara en bra ledtråd åt henne. Synd att hon inte kunde förstå vad det stod. Alla var likadana utom dem allra sista sidorna som var skrivna med slarvig svenska som Jessica fann alldeles för svår för att hon skulle kunna läsa, bokstäverna flöt ihop på ett hopplöst sätt, hon förstod endast några fraser, men hur mycket hon än försökte kunde hon inte få ut en enda hel mening. Jessica var helt övertygad om att hon skulle komma ett steg närmare lösningen om hon bara fick veta vems dagboken var. Med den tanken lät Jessica sin trötthet övermanna henne och hennes huvud sjönk sakta mot kudden.
Hon väcktes helt plötsligt av att telefonen ringde. När hon väl orkade lyfta huvudet från kudden såg hon att klockan redan var ett. Hon sprang för att svara i telefonen när hon förstod att det bara var hon hemma.
- Jag hoppas att jag inte störde dig jag ville bara säga förlåt för igår om du trodde jag hade tänkt ta din bil, i alla fall, jag heter Robin.
- Åh, det gör inget det var snällt av dig att flytta på bilen, förlåt om jag verkade sur, jag heter Jessica.
- Du tycker säkert att jag är jobbig, men jag hittade en ring på baksidan av trädgården och jag tänkte att den kanske var din, sa Robin. Jag tittade om det fanns nått som gick att rädda från huset. Jessica tänkte att det kanske också hade varit mannens.
- Vad snällt av dig men jag hade ingen ring på mig igår, svarade Jessica när hon väl fick fram nåt. Men den kanske är mina kompisars. Hur ser den ut?
- Jag tror att det är en examensring men jag är inte helt säker.
- Då måste den vara någon killes, sa Jessica. Varför trodde du att den var min?
- Jag fattade att den var en killes men jag tänkte att du kanske hade fått den av någon till exempel din pojkvän eller nått sånt, svarade Robin.
- Nej, jag har ingen pojkvän, svarade Jessica samtidigt som hon kände hur blodet steg till hennes ansikte. Tur att inte han kunde se det. Varför undrade han sådana här saker?
- Okej, sa Robin och lät genast gladare på rösten.
- Jag bara undrar har den ringen någon inskription på arabiska eller nått sånt? för i så fall tror jag att jag vet vems det är. Hon tänkte på den mystiska ägaren till dagboken.
- Jag kan inte läsa bokstäverna, sa Robin, men du får gärna komma hit och titta på den om du vill.
- Ja, gärna! den kanske kan ge mig någon ledtråd.
- Vill du att jag ska komma över till dig ikväll så du kan titta?
- Ja, det vore jätte snällt tack så mycket för hjälpen!
Jessica strålade av lycka, vem bryr sig om mysteriet nu när hon skulle få träffa Robin igen? Jessica sprang upp och började fixa sig, det skulle ta lång tid om hon skulle se perfekt ut i kväll.
Det ringde på dörren, Jessica öppnade och såg snygga Robin stå där, när de hade hälsat och så satte dem sig i soffan.
- Kan jag få se ringen? frågade Jessica. Som svar tog Robin upp ringen ur sin ficka och gav den till henne, ringen var prydd med emblem och var försedd med en blå inskription.
- Ser det inte ut att vara arabiska? undrade Jessica.
- Jag tror det, Robin berättade om att huset var helt förstört och alla var väldigt nyfikna på vad som åstadkommit explosionen, brandmännen sa att det kunde ha varit en trasig ledning, men det tror jag inte det var.
- Inte jag heller, det hände så plötsligt.
- Jag vet inte vad jag ska göra med ringen, sa Robin. Du kanske vill ta den?
- Okej, om du vill svarade Jessica med ett leende. Detta skulle vara perfekt för mysteriet som hon var fast besluten att lösa, när Robin skulle gå dröjde han sig kvar lite på trappan tills han såg Jessicas pappa komma gående mot huset, Jessica sa hej då till Robin och så körde han iväg. När hon pratade med sin pappa fick hon reda på att det var han som skulle höra av sig till mannen vars hus hade blivit nedbrunnet eftersom han var advokat. Nu har jag två spår, tänkte Jessica. Hon kom fram till att hon skulle lämna in dagboken till någon som kunde översätta från arabiska det första hon skulle göra imorgon.
Kapitel 5!
Lisa och Amanda skulle snart komma och sen skulle dem åka och shoppa, medan hon väntade tittade hon åter igen igenom dagboken, mest för att få tiden att gå. När hon grubblade över den slarviga, svenska stilen, la hon plötsligt märke till ett ord som tidigare hade undgått henne. Det var en adress! ”Rådjursvägen 13”. Jessica stirrade på adressen. Var hade hon hört den förut? Det var konstigt, men Jessica var nästan helt säker på att det var där Gullet och hennes mamma bodde. Tur att Amanda skrev upp adressen!
- Vad har Gullet för adress? frågade Jessica.
- Rådjursvägen 13, svarade Amanda. Jessica hade kommit ett steg närmare mysteriet. Var det Gullets pappa som hade anlagt branden hos Raybolts? vad kunde han ha haft för motiv? Jessica berättade om ringen och dagboken.
- Det är det enda spår som dagboken har gett mig, sa Jessica.
- Jag förstår bara inte varför Gullets pappa skulle ha anlagt branden, svarade Amanda.
De åkte iväg och shoppade och sedan skulle de gå till pizzerian för där kunde dem arabiska så att de kunde få dagboken översatt. När de kom fram till pizzerian såg de att det stod en ambulans utanför.
- Hoppas det inte har hänt Ali Ouncabo något!
Tjejerna kom fram precis när ambulansen åkte iväg.
- Vad har hänt? frågade Jessica en kvinna som stod bredvid.
- Det är ingen fara längre, svarade kvinnan, men det var precis att han klarade sig. Ali var ute och fiskade när hans båt välte, någon såg honom sjunka och ringde efter ambulansen, Jessica skulle få vänta med att få dagboken översatt så de bestämde sig för att åka till Gullet istället.
Kapitel 6!
- Hej Gullet! är din mamma hemma? Gullet såg stort på dem, då hon berättade en nyhet, som gjorde stort intryck på flickorna.
- Mamma har gått till posten för att hämta brev från pappa.
- Är inte din pappa hemma? undrade Jessica.
- Nej, han har varit borta i över en vecka nu och mamma vet inte var han är. Flickorna utbytte hastigt några blickar.
Jessica körde iväg för att hämta Gullets mamma på posten en liten bit bort och köpa mat åt dem för dem hade tänkt stanna på middag.
- Jag hade aldrig kunnat ta emot era pengar om det inte vore för Gullet, sa Gullets mamma. Vi är inte vana vid att ta emot välgörenhet. När min man hade arbete hade vi det bra, det hade vi fortfarande haft om han inte hade blivit lurad, han är uppfinnare. Detta gav Jessica en andledning att skickligt fråga ut henne.
I affären träffade Jessica Robin och hon bjöd med honom på middag. Jessicas pappa hade sagt att Felix Raybolt var intresserad av patent och Gullets pappa var uppfinnare, då kanske han hade haft anledning att elda upp huset.
- Felix Raybolt lurande tyvärr min man på hans uppfinning, sa Gullets mamma, detta gjorde inte Jessica bättre till mods.
När Jessica var hemma tittade hon återigen i dagboken där hon la märke till ett namn på en fabrik. Nu har jag det! Tänkte Jessica. Hon hade kommit på var Gullets pappa var någonstans. Han arbetar antagligen på den fabriken. Chansen är liten men det är ändå värt att ta den.
Kapitel 7!
- Jag har äntligen fått tag i Felix Raybolts fru, han är inte med henne, sa Jessicas pappa Stig, hon gav mig väldigt undvikande svar om var han är.
- Jag skulle gärna träffa henne, sa Jessica.
- Du skulle ju kunna åka till McDonalds, hon kommer säkert att stanna där, hon blev så ivrig att hon ringde till Lisa och Amanda som gärna ville följa med.
De kom fram precis i tid för att se en bräcklig, medelålderskvinna gå ut ur en bil, Jessica kände direkt igen kvinnan från ett foto som hon hade sett, hon såg väldigt blek och orolig ut. Kvinnan stapplade till och tog tag i en stolpe, sen svimmade hon, Jessica och hennes vänner skyndade fram till fru Raybolt.
- Felix! jämrade hon sig.
- Er man kommer snart, sa Jessica lugnande. Jessicas ord hade en underlig verkan. Kvinnan satte sig upp och sa:
- Min man är död, han blev inbränd.
- Er man är inte död, sa Jessica tröstande. Hade han blivit inbränd? var det därför ingen visste var han är?
- Han åkte dit samma kväll som eldsvådan för att träffa en man i affärer, jag har inte hört något från honom sen dess. Hade det varit Gullets pappa som hade träffat Felix den kvällen? det ser inte bra ut för honom, tänkte Jessica.
Kapitel 8!
När Jessica och hennes vänner var på väg att åka hem såg de Robin komma. De åt lunch tillsammans, samtidigt som de berättade om sitt möte med mrs Raybolt, de bestämde sig för att åka till fabriken som stod i dagboken. Robin gick fram till henne för hans föräldrar kände henne lite och Jessica frågade kvinnan några frågor fast blev avbruten när en polisbil kom för att förhöra kvinnan, så de begav sig mot fabriken, då de skulle köra ifrån McDonalds kom en av poliserna fram och stoppade dem.
- Vi tror att det finns en brottsling i närheten så försök att hålla er borta från småvägar.
- Tack ska ni ha, sa Jessica artigt och körde snabbt därifrån. När de hade kommit en bit bort sa Jessica att enligt vägbeskrivningen hon hade skulle de inte bara hålla sig på de stora vägarna.
Några minuter senare kom de in på en ödslig väg, de körde genom en tät och enslig skog.
- Tror du verkligen att han gömmer sig längst den här vägen? frågade Lisa ängsligt.
- Jag kom och tänka på det redan innan poliserna sa något, erkände Jessica, då de körde vidare längst den slingriga vägen, höll de noga utkik.
- Det är någon framför oss på vägen! utropade Lisa plötsligt, han ger tecken åt oss att stanna, gör det inte Jessica!
Impulsivt trampade Jessica hårdare på gasen men lättade sedan hastigt på foten igen, hon skrattade lugnat.
- En liftare! Lisa, du får inte skrämma mig så där!
- Jag kunde inte se så tydligt, sa Lisa till sitt försvar. De körde förbi liftaren, han var inte det minsta lik mannen som sprungit ifrån huset.
Efter ett tag kom de till ett vägskäl och stannade bilen. De visste inte vilken väg de skulle välja.
- Jag ser en timmerkoja där borta, sa Amanda och pekade. Kan vi inte höra efter där?
- Det var en bra idé, sa Jessica. Kojan låg gömd i en liten uthuggning, som var omgiven av mycket tät skog. De var halvvägs till kojan när Lisa grep tag i Jessicas hand och drog henne tillbaka.
- Det är någon i buskarna där borta som iakttar oss, de tryckte sig tätt intill varandra och vågade inte fortsätta framåt, de kunde se den orörliga figuren titta på dem.
Plötsligt brast Jessica ut i skratt.
- Det är bara en fågelskrämma! utropade hon och Lisa såg förlägen ut, nu kunde hon se att det bara var en fågelskrämma.
De knackade på dörren.
- Jag hörde att någon rörde sig, viskade Amanda nervöst, någon gömmer sig därinne. Jessica tyckte också att hon hade hört ljudet, och plötsligt kom hon på att Gullets pappa var där, hon ryste till av spänning.
- Kom så går vi tillbaka, viskade Lisa.
- Nej, jag tänker se efter, om han gömmer sig här, ställ er bakom mig, så ska jag känna på dörren. Jessica tryckte försiktigt ner handtaget och kastade sig plötsligt med hela sin vikt mot dörren. Den gick upp snabbt och hon föll in i köket, rummet var tomt, allting var täckt med damm och var väldigt förfallet.
När de kommit tillbaka till bilen bestämde de sig för att ta den högra vägen.
Ett tag senare såg de en polis och stannade för att fråga:
- Vägen till Lars Pettersons fabrik? upprepade han. Ni skulle ha följt vägen åt vänster flera kilometer härifrån, men ni kan komma dit en annan väg, fast den tar lite längre tid.
Kapitel 9!
När de kom fram till Pettersons fabrik slutade alla för dagen, de strömmade ut ur fabriken i långa rader, Jessica iakttog männen med intresse. Hon kände igen en av männen.
- Titta! utropade hon ivrigt. Det är mannen som jag såg springa bort från eldsvådan, det måste vara Gullets pappa.
De körde efter honom men han gick fort, han svängde in på en annan gata, smalare än den förra. Jessica närmade sig honom hastigt men tappade bort honom då han svängde in på en gränd.
- Jag tror att vi kan hinna upp honom på nästa gata, jag ser var gränden slutar, sa Jessica.
De lade märke till att kvarteret framför dem hade blivit avspärrat, de skulle tappa bort honom, de parkerade så fort de kunde och sprang sedan för att leta efter honom. Förgäves sökte de igenom folkmassorna, han hade försvunnit. De begav sig till bilen igen för det hade börjat regna och åkte hemåt, de bestämde att de skulle åka tillbaka imorgon.
Dagen efter regnade det så mycket att dem skulle bli tvungna att skjuta upp resan.
Kapitel 10!
Två dagar senare körde de tillbaka till Lars Pettersons fabrik, när dem kom fram var det lunchdags för arbetarna, de sökte igenom platsen för att se vem som var Gullets pappa. Hon såg en ensam man och insåg att det var Gullets pappa. Hon gick fram mot honom medan Lisa och Amanda stannade kvar en bit bakom.
Jessicas hjärta slog snabbare än vanligt när hon närmade sig mannen. Hans ledsna ansiktsuttryck tydde på dåligt samvete.
- Ursäkta, men är du Gullets pappa? frågade Jessica.
- Ja, svarade han frågande. Har det hänt något? frågade han oroligt.
För ett ögonblick var Jessica svarslös, hon hade trott att han skulle vara kall och hård.
- Nej då, svarade Jessica. Hon nämnde branden hos Raybolt och att vissa saker hade blivit hittade, det gick upp för honom att han kanske var misstänkt.
- Jag har tappat min dagbok i närheten, jag undrar bara om någon har hittat den? han undvek Jessicas blick och hon märkte genast att han aktade sig för att nämna sitt besök på Raybolts område. Hon brydde sig inte om att ge honom dagboken trots att hon visste att den var hans. Det var tråkigt att förlora den, fortsatte han när Jessica inte svarade på hans fråga, den var mest skriven på arabiska och har inget värde förutom för mig och Felix Raybolt.
- Vad har Felix med den att göra? undrade Jessica.
- Dagboken innehåller saker som han önskar inte var nedskrivna. Han har lurat av mig en förmögenhet, men jag kan inte bevisa det utan dagboken. Han gjorde en hopplös gest och sjönk ner i en dyster tystnad. Åter tog Jessica på dagboken i väskan, men hon tvekade. Han tycktes tala sanning, men det bevisade inte att han inte hade satt eld på huset. Så Jessica ansåg att det var bäst att behålla dagboken tills allt var uppklarat. Innan hon han fråga honom nått mer gav fabriksvisslan till en signal som visade att lunchen var slut.
- Jag måste gå nu, sa han hastigt.
- Okej, när slutar du idag? frågade Jessica.
- Klockan fyra, svarade han.
- Då kan jag köra hem dig om du vill, sa hon och gick iväg till sina kompisar som otåligt stod och väntade. Hon berättade vad som hänt och de höll med henne om att de skulle vänta med att säga till polisen.
Då de var på bio medan de väntade på att klockan skulle bli fyra lade Jessica märke till dem båda poliserna som hade varit på McDonalds.
- Ja, det är han som har tänt på huset. Vi ska ta fast honom idag.
Jessica blev intresserad av samtalet.
- Han arbetar på Lars Pettersons fabrik, sa den ena polisen. De skulle anhålla honom för mordbrand! Poliserna reste på sig och lämnade biografen. Klockan var nästan fyra och därför förstod Jessica att dem skulle till fabriken.
- Kom så går vi, viskade hon till sina kompisar. Vi måste härifrån, nu!
De gick ut ur biografen och Jessica berättade vad hon hade hört på väg till bilen.
- Vi är här först! utropade Jessica.
Han kom gående mot bilen med ett leende på läpparna och satte sig i bilen, hon såg polisbilen komma körande och började köra, som tur var såg poliserna inte henne utan körde in på parkeringen. Nu började hon slappna av, det hade varit nära ögat! poliserna kommer återvända imorgon, jag måste varna honom, tänkte Jessica. För hon blev mer och mer säker på att han var oskyldig. Hon hann aldrig uttala varningen för när hon tittade i backspegeln, såg hon en bil hastigt närma sig bakifrån, det var en polisbil!
Jessica tryckte foten på gaspedalen men polisbilen började ändå komma ikapp, de hade känt igen honom.
- Stanna där! vrålade en av poliserna.
Jessica lydde med ett uttryck som tydde på stark förvåning. Hon förstod direkt att det inte skulle hjälpa.
- Ja då, här har vi honom, tillkännagav han belåtet.
- Vad är meningen med det här? frågade Jessica med svag röst.
- Att vi har fått tag i mannen som tände eld på Raybolts hus! tänkte ni försöka komma undan? Gullets pappa såg alldeles förbluffad ut över anklagelsen.
- Vad säger ni för dumheter? jag hade inget att göra med eldsvådan. Ni har fått tag i fel person!
- Jaså, det tror du? sa polisen sarkastiskt. Ni måste följa med oss. Han gick ut ur bilen och följde efter poliserna. Ni flickor får också följa med.
Kapitel 11!
- Ni blev sedd i närheten av Raybolts villa samma dag den brann, sa polisen.
- Ja, jag begav mig visserligen till Raybolts villa…
- Aha! då medger ni det.
- Jag har inte medgett att jag har gjort något brottsligt, sa han häftigt. Jag gick till Felix Raybolts hus för att vi hade bestämt att träffas där.
- Varför skulle du träffa honom?
- Han var skyldig mig pengar för att han hade stulit min uppfinning. Jag ville antingen ha pengar eller mina ritningar tillbaka.
- Vad sa Raybolt?
- Han vägrade, vi började bråka, först var han orolig, han hade dåligt samvete.
- Bråkade ni om uppfinningen?
- Ja, han medgav att han hade stulit min uppfinning men att det inte fanns nått jag kunde göra för att bevisa det, det gjorde mig ursinnig, han sa åt mig att följa med in i huset. Han tuggade på en stor, svart cigarr, som inte var tänd, då han öppnade dörren repade han eld på en tändsticka, det blev en stor explosion. Jag tror att explosionen orsakades av en läcka i gasledningen. Jag visste att jag skulle bli anklagad om jag stannade kvar så jag sprang iväg. Jag tyckte jag såg honom vackla bort från huset, men jag kan ha tagit fel. När jag kom på bättre tankar hade elden spritt sig så mycket att det inte gick att ta sig in. Jag tycker inte att någon förtjänar att dö även om han hade stulit min uppfinning så jag tänkte försöka för att försäkra mig om att han inte var kvar men som sagt, branden hade spridit sig för mycket för att jag skulle komma in.…
- Okej, ni flickor kan gå nu men vi måste ha kvar honom några dagar till.
Kapitel 12!
Jessica kom på en plan, hon trodde att Felix Raybolt gömde sig i skogen, därför ska de hålla sig i närheten av det nedbrunna huset, hon lämnade ett meddelande till Robin om vad hon hade tänkt göra och så att han gärna fick komma med om han hade tid. Efter några minuters färd såg hon Raybolts hus, det hade redan hunnit bli mörkt. Jessica körde förbi huset och gömde bilen i en tät skogsdunge. De gömde sig på ett ställe så att de inte syntes men de ändå kunde se själva.
Några timmar senare sov Lisa och Amanda, men plötsligt vaknade de av ett skrik och ljudet av springande fötter.
- Jessica! skrek Amanda. Hon fick inget svar, vad hade hänt? var var hon? vem hade skrikit?
Medan de andra hade sovit hade Jessica tagit saken i egna händer. Hon hade plötsligt blivit medveten om några steg, men mannen var för långt bort för att hon skulle kunna se vem det var. Jessica lämnade sina kompisar och smög efter mannen. Det var Felix Raybolt.
- Felix Raybolt, vad gör du här? frågade Jessica.
Han ryckte häftigt till men han hämtade sig snabbt igen.
- En tjej? han slog hennes ficklampa ur handen på henne och började springa. Jessica rusade efter honom medan hon skrek för att de andra skulle vakna.
Lisa och Amanda sprang mot brandplatsen tills de fick syn på två män, det var Stig och Robin.
- Var är Jessica? frågade båda samtidigt.
Plötsligt kom en man springande runt en krök på vägen. Han såg vilka det var för sent för att hinna stanna. De förde honom till polisen där han erkände att branden var hans fel.
Tack för spännande läsning! Din deckare har en röd tråd och en början och slut som passar till historien. Den innehåller många bra formuleringar och väl valda detaljer. Stilen passar innehållet och dialogerna är trovärdiga. Det är extra bra att du använder retoriska frågor för att föra berättelsen framåt. Du har tänkt ut en ganska invecklad intrig som du lyckas återberätta på ett spännande sätt.
Tänk på när man ska använda de och dem. Jag förstår inte varför de passerar Kåhög när de åker från Liseberg? När du återger tal ska du inte ha stor bokstav efter skiljetecken. Ex: -När slutar lektionen? sa Sarah. Se över din kapitelindelning, kan du slå ihop några kapitel? Tänk på att aldrig byta rad efter en mening och du inte påbörjar ett nytt kapitel. Använd kommatecken mer. Gåendes är talspråk. På något ställe upprepar du samma ord flera gånger, kan du variera dig på något sätt. Poliserna vid MC Donalds kan vävas ihop bättre med resten av berättelsen och varför ville mannen in i huset igen - det brann ju?
Det ska bli ett nöje att läsa din deckare igen./Lena